En jakt på brittisk fotbollskultur
av lördagskrönikören - Marcus Lindén
Jag reste till The Hawthorns den 2 januari. Där besökte jag West Bromwich Albion, en av Englands äldsta elitklubbar i jakt på en klassisk brittisk fotbollsatmosfär. För hur mycket finns egentligen kvar av detta?
Stoke-on-Trent - några mil norr om Birmingham. West Bromwich mot Stoke City. Två gamla arbetarklubbar som klarat av den engelska fotbollens förvandling till modern. Två klubbar som trivs i mittenskiktet av denna glamourösa liga, men som trivs mindre bra i varandras närhet där en tydlig rivalitet finns. Trots stjärnspäckade trupper med namn som Bojan Krkic och Ibrahim Afellay var det annat än den spelmässiga kvaliteten jag huvudsakligen sökte efter. Jag var nyfiken över hur mycket av den brittiska fotbollskulturen som finns kvar på en sådan plats. En plats som inte är London och som inte är en toppklubb.
När jag lite smått förvirrat klev på spårvagnen från Bull Street som ligger i Birminghams centrala delar ut mot The Hawthorns fick jag hjälp av konduktören. Den vänliga medelåldersmannen frågade vart jag skulle och jag svarade att jag skulle se West Bromwich. Varför jag bad konduktören om hjälp var inte för att vägbeskrivningen var otydlig, utan snarare för att jag i stort sett var ensam på spårvagnen. En sak som är ganska talande för West Bromwichs plats i Birmingham-fotbollen. Trots att resvägen inte är mer än 15 minuter från Birmingham Station så håller ytterst få människor ifrån Birmingham på klubben. Aston Villa och Birmingham är deras lag. West Bromwich håller man på om man bor i staden West Bromwich.
Det finns gott om Premier League-arenor som är belägna i gamla bostadsområden där de halvt fallfärdiga kåkarna ger kvarteren en väldigt grå färg. The Hawthorns är inget undantag. Jag minns att Jonas Olsson sade i ett gammalt Offside-reportage att inget barn med en någorlunda harmonisk uppväxt börjar hålla på West Bromwich. Visst var det med glimten i ögat, men någon liten sanning kanske finns i det. West Bromwich Academys anläggning ligger visserligen precis intill arenan och visst är den fint byggd. Men i övrigt finner du betong, asfalt, gamla villor, en större väg och en genomgrå himmel med lätt duggregn. Ungefär det jag både förväntade mig och hoppades på. Något som också lovade gott var att jag inte hörde något annat språk än engelska, den hårda engelskan som talas i utkanten av Birmingham. Så nära turistfritt du kommer i Premier League.
I Fan Zone skulle det laddas upp. Någon lokal förmåga agerade både programledare och artist på scen inför den svårflörtade publiken som hade fullt upp med att häva i sig paints tillsammans med hamburgare fyllda med stekt lök. När klockan var runt halv två rullade långsamt spelarbussen in, mitt framför Fan Zone, och ut strömmade spelarna och ledarna. Barn bad om autografer samtidigt som spelarna applåderade fansen som laddade upp. Där upplevde jag en familjär känsla, något som jag ofta upplever på allsvensk fotboll. Alla tecken på närheten i Premier League ser jag som bra tecken.
Väl inne på The Hawthorns blev jag positivt överraskad av mycket. Trots en stor modernisering av arenan har man behållt känslan av en klassisk fotbollsarena. De trånga gångarna, fyra läktare, de öppna ytorna och man har undvikt den gråa plåten som täcker många nya arenor. Bortasektionen fylldes snabbt upp och blev knökfull, och i stort sett hela arenan var slutsåld. På långsidan där jag satt syntes mestadels årskortsinnehavare som enligt mina fördomar haft dessa platser i många år. Trots att West Bromwich-publiken inte är alltför bortskämd med framgångar, hördes ändå det klassiskt brittiska gnället innan matchen ens blåsts igång.
Två timmar senare var matchen över. Då hade jag och 25 000 andra fått sett den före detta Manchester United-duon Darren Fletcher och Johnny Evans stå för strålande insatser - där den sistnämnde avgjorde matchen på stopptid med sitt 2-1-mål. Marko Arnautovic blandade briljans med hjärnsläpp. Tony Pulis startade matchen med åtta defensiva spelare, där nio av elva spelare var britter eller irländare. West Bromwich spel var mestadels inte särskilt vacker. Ändå stod de som vinnare när matchen var slut, som så många gånger tidigare i Tony Pulis karriär.
Stämningen i England blir aldrig som på 80-talet och visst finns det någon klubb här och där som slår West Bromwich-stämning. Men reser du för att se ”The Baggies” på hemmaplan har du mycket vunnet. Jag tog mig dit för att se hur mycket av den traditionella engelska kulturen som fanns kvar. Svaret är en hel del.
/Marcus Lindén
Senaste inläggen
Arkiv
- ► 2020 (130)
- ► 2019 (213)
- ► 2018 (196)
- ► 2017 (239)
- ► 2016 (261)
- ► 2015 (260)
- ► 2014 (101)
Etikettmoln
björn bettner curt einarsson rune larsson poddrepris daniel souza nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund viking peterson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören robin gustavsson johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman helgkrönikör makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin samuel abrahamsson lisa ek gunnar persson rasmus boman thorbjörn friberg bosse petersson ingela armbro sladjan osmanagic