Det naiva turneringsförbudet – Svensk fotbolls gigantiska självmål

av torsdagskrönikören - Nils Montan-Lund

Ett vansinnesbeslut är taget. Svensk fotboll inför förbud mot att kora segrare i turneringar för barn under 13 år. Ett beslut taget långt ifrån verkligheten. Ett ängsligt och ovärdigt beslut. Ett beslut som mottagits med en massiv kritikstorm.

 

Intentionen är god. Man vill minska resultathetsen som finns på sina håll och bli kvitt ej önskvärda avarter, som toppar för att 10-årslaget ska vinna Kalles Kaviar-cupen. Men det finns flera grundläggande problem med det här beslutet och vi ska gå igenom några av dem i den här texten.

Ett av de mest basala är att det inte går lagstifta och reglera bort värderingar och normer. Genom att plocka bort medaljer och seriesegrare avlägsnar man inte magiskt den överdrivna viljan att vinna hos enstaka föräldrar och/eller ledare. I Rädda Barnens undersökning kommer man fram till att policys och handlingsplaner, naturligtvis ihop med ett aktivt värdegrundsarbete (med emfas på ”aktivt”) tycks vara det mest effektiva motmedlet mot toppning.

Visst, det må vara ett svårt och tidskrävande arbete, kanske rentav lite obekvämt att möta människor som har diametralt motsatta åsikter än oss själva. Men det är endast i den dialogen och det arbetet vi kan nå dem. Om vi inte gör det skjuter vi bara fram och förvärrar problemet.

Det för oss raskt in på nästa grundläggande fel med det här beslutet. Idag finns en rad undersökningar och forskning som påvisar att de flesta barnen tycker att turneringar är något roligt. Det är inte det viktigaste, men långtifrån oviktigt. I Inger Eliassons avhandling ”I skilda idrottsvärldar” och andra påpekar flera av barnen att näst efter det sociala kapitalet är det matcher och turneringar som är det roligaste.

Ska vi förvägra de 10-12-åringar, som tycker att kämpa om medaljer är ett fantastiskt spännande äventyr? Som med glittrande ögon tjuvkikar nyfiket på pokalerna. Är de stora? Finns de i olika färger? Hur ser medaljerna ut? Gissa vad som händer när den drivkraften inte får uppfyllas längre. De kommer att lämna fotbollen för en idrott där möjligheterna till den här glädjekällan finns.

Där framkommer också att matcher och turneringar kan leda till de mest jobbiga upplevelserna, när enstaka vuxna inte kan hantera tävlingssituationen. Och med tanke på att argumentationen som förs: ”varje match är en tävling, även utan resultat”, så säger det sig självt att problemet kommer att kvarstå. Det enda sättet att helt eliminera problemet blir således att ta bort målen, linjerna och bollen. Men det är icke önskvärt, som alla förstår.

Man har alltså slängt det man kallar för ”barnperspektivet” raka vägen ut genom fönstret, för att man inte är förmögna och/eller villiga att ta sitt ansvar. Man förvägrar dessutom barnen en väldigt viktig och naturlig del i deras utveckling, enligt rådande vetenskap: Att få lära sig att hantera med- och motgångar. Inte heller får de träna på att fokusera på prestationen i en slutspelsmatch. Det ska hända plötsligt och slå till med full kraft när de fyller 13 år. Hur ska de kunna värja sig mot detta, utan att ha fått öva på det? Det är snudd på omöjligt uppdrag.

Det är så komplext, så att tro att man med den här åldersregeln för resultat kommer att nå framgång är direkt naivt och okunnigt. Ovärdigt rentav.

Det finns även de som argumenterar för att vi pratar om att ”vinna och förlora” före ”lärande”. Ett väldigt förenklat påstående, som skjuter över målet. Det handlar ju först och främst om att lära sig av vinster och förluster. Inte om att ställa dem i kontrast mot varandra, som svensk fotboll nu gör och därmed spär på en olycklig symbolik. De som har röstat igenom det här förslaget är på så vis betydligt mer resultatfixerade än den breda majoriteten av ledare och föräldrar där ute.

Att linda in barnen i bubbelplast och duntäcken (berömma allt, eller ta bort motgångar) fram tills det att de är 13 år kommer bara att göra dem en enorm otjänst, enligt den forskning som finns på mental utveckling. Samtidigt som vi alltså inte kommer åt själva roten till det onda, vilket jag redovisat för här ovan.

Med andra ord är det läge att göra om och göra rätt. 

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln