Andreas Isaksson förtjänar ett erkännande

Av onsdagskrönikören - Karl Sundström

På den 127: e landskampen blev Andreas Isaksson återigen en EM-spelare. Han gjorde det genom att vara precis som Andreas Isaksson är. Varken mer. Varken mindre. Istället genomstabil och utan att på något sätt göra bort sig.

 

Etiketter: onsdagskrönikören

127 landskamper senare fortsätter vi att fnysa, fnittra och förundras över de där utsparkarna som träffar fel och uppsynen som inte direkt skriker samtida fotbollsmålvakt. Vi fortsätter att prata om honom som något annat än en 127-faldig landslagsman. Det tycker jag är lite dystert.

Portugal-sommaren 2004 slog två unga fotbollsmålvakter igenom. Den ene hette Petr. Den andre hette Andreas. De bådas karriärer skulle sedermera komma att ta lite olika uttryck. Petr gick och vann Champions League och var på sin topp en av världens kanske tre bästa målvakter. Andreas kom att ersätta den till Chelsea flyttande Petr och var på sin höjd en fullgod Ligue 1-målvakt. Det lär inte bli någon Champions League-titel till Isaksson. Men likväl ett fotbollsliv som en fullt kompetent svensk landslagsmålvakt.

Han må inte ha Neuer-fötterna, De Gea-reflexerna eller Courtois-förmågan att dominera ett luftrum. Men på de där 127 landskamperna är det ytterst få gånger man tycker att Andreas Isaksson gjort bort sig. Visst, Joe Cole-målet 2006 blev till stor del ett drömmål på grund av Isaksson. Även på Parken har en boll trillat in lite väl lätt. Men därutöver har jag väldigt svårt att ens komma på någon grov blunder i landslagströjan. På samma sätt är det väldigt svårt att plocka ut enskilda Isaksson-ögonblick i positiv bemärkelse. Det är ett gott betyg för en fotbollsmålvakt.

Att vi överhuvudtaget fick en play off-möjlighet var, framförallt till VM 2014, mycket Isakssons förtjänst. Han är en av Sveriges mesta landslagsmän genom tiderna. Han är Hamrén-erans konsekvent bästa spelare efter Zlatan. Men vad betyder det när man inte räddar straffar? Vad betyder det när man inte sätter sina utsparkar? Vad betyder det när man inte lever upp till den gängse målvakts-schablonen?

Det finns nämligen en slags informell grundidé om att en målvakt ska vara lite galen och spektakulär. Det ska gärna också finnas det där filmiska Patrik Carlgren-ögonblicket eller den finfina Kristoffer Nordfeldt-skolningen. En målvakt förväntas ofta vara lite mer uppseendeväckande än exempelvis en defensiv mittfältare som gärna får gnugga på i sin konsekvent stabila enkelhet. Det ska finnas klippbilder och pratminus kapabla en samtida youtube-compilation med häftiga räddningar och modern techno-musik. När en målvakt inte går hand i hand med den beskrivningen är det lätt att vi både fnyser, fnittrar och förundras – hur genomstabil hen än är.

Jag ska erkänna. Jag blir nervös när Isaksson får en hård hemåtpassning. Jag tycker inte alltid att han utstrålar det där lugnet en fotbollsmålvakt gärna ska göra. Och visst är jag medveten om att han är långt ifrån en europeisk toppmålvakt. Men det blir nästan aldrig riktigt dåligt med ödesdigra konsekvenser.

Andreas Isaksson fick nyligen ta emot priset som Sveriges bästa målvakt. Detta för tionde gången i sin karriär. Jag följer, olikt gemene svensk fotbollstyckare, för lite Kasımpaşa för att uttala mig om priset var rätt eller fel. Kanske borde en Carlgren som glänste i U21-mästerskapet smälla högre i detta seniorsammanhang. Kanske inte. Men det är smått sorgligt att se en 127-faldig landslagsman behöva försvara sig efter att ha blivit Sveriges bästa målvakt för tionde gången. Det är inte värdigt.

Sverige kommer spela EM nästa sommar. Detta med en målvakt som på 127 landskamper varken glänst eller gjort bort sig. Vad mer kan man egentligen begära?

/Karl Sundström

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln