Gröna tröjor fick inte mötas

av måndagskrönikören - Bernt Ljung

Läser i lokaltidningen att Malung nu har begåvats med en fotbollshall. Den ska enligt tidningen vara länets tredje. Att en ligger bara ett par hundra meter ifrån min bostad har jag koll på, men var den andra är har jag ingen aning om. Nåväl, ser ett webbklipp från invigningen och av bilderna att döma så verkar hallen vara efterlängtad.

 

Det är stort, och jag vill mena nästan unikt, att så många kommuninvånare tar sig tid en lördag och deltar i en invigning av en fotbollshall som idrottsföreningen med samma namn som kommunen har byggt. Men det bekräftar bara det stora fotbollsintresse som finns i trakten och runt föreningen sedan länge. En klubb som efter att ha vunnit division sex förra hösten, i höstas även vann division fem men som trots det ändå är kvar på nivå sex. Sagt det förut, och jag säger det igen, sluta med namntramset och kalla varje nivå för dess riktiga namn med antingen siffror eller bokstäver. Att klubben nu äntligen verkar vara på gång efter många svaga säsonger gläder och ger hopp åt de fotbollsintresserade även om det är långt kvar till storhetstiden då Malungs IF tillhörde skiktet strax under de allra bästa i landet. 1969 tex blev man sjua i gamla division två och utgjorde då ett starkt hot mot Brage som till slut ändå hamnade före i tabellen.

Jag har spelat en match i Malungströjan, och det berodde på ett stort misstag, men just denna gång var jag inte själva misstaget. Vi skulle möta Malungs IF i gamla division III innan sommaruppehållet 1977. Mycket publik hade kommit till Skinnarvallen för att se hemmahjältarna, som stred långt ner i tabellen, spöa de serieledande töntarna från Borlänge. Grönt är en ovanlig färg på tröjor men nu skulle två lag med just grönt mötas. Vår vid den tiden mycket bestämde och till läggningen lätt diktatoriske materialförvaltare Artur, hade som vanligt packat de grönsvarta koffertar vad vi antog helt enligt instruktionsboken. Men när väskorna öppnades i det trånga omklädningsrummet uppenbarades katastrofen … Men va fan, hur blir det här då? Båda lagen kan väl inte spela i gröna tröjor!? Känslan av att inte veta om man ska skratta eller gråta har aldrig varit mer påtaglig. En som däremot, för att uttrycka det milt, definitivt kunde hålla sig för skratt över att inget bortaställ var med, var spelande tränare Roffe Z. Nu blev goda råd fruktansvärt dyra och att åka tillbaka de fjorton milen enkel resa till Borlänge var inget alternativ så gästerna fick helt sonika förlita sig på att värdarna hade ett ställ som de ville låna ut och som hade en annan färg än grön. Efter ett tag kom en person in i vårt omklädningsrum bärande på en hög röda tröjor med hemmalagets emblem och med reklam för ett mycket lokalt företag. Ni kan låna de här tröjorna. De duger åt oss så de borde duga åt er också. Om det berodde på tröjorna att vi till slut vann en fruktansvärd holmgång med 2-1 har jag mycket svårt för att tro. Men tack för lånet i alla fall…

Det var mycket energi i matchen mot Danmark. Sverige spelade förmodligen ganska nära toppen av sin förmåga medan danskarna fram till sista tjugo i princip var stillastående. Jag tror inte att returens resultat kommer att räcka för att besegra våra motståndare över två matcher. Och det antagandet grundar jag i att Danmark är ett bättre lag, framförallt ett lag med betydligt högre potential. Från lördagsmatchen ska hela fyrbacken berömmas för ett gediget arbete. Det var mycket bra gjort trots att lagdelen framför inte klarade av att stå upp och hålla emot särskilt väl.

Ultima Thule har aldrig, och kommer heller aldrig att komma i närheten av min skivspelare. Men när de nu släpper nytt så måste man ändå dem för titeln, ”Hits mot Folkgrupp”…

/Bernt Ljung

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln