Vem är AIK?

av lördagskrönikören - Marcus Lindén

Upp som en sol och ner som en pannkaka. Det är verkligheten i AIK, det är knappast något nytt. Lika fort som en del Andreas Alm-kritiker börjat hylla AIK-tränaren efter klubbens vinster i höst – blev det lika fort nytt blåsväder efter förlusten mot IFK Göteborg och spekulationer om framtida ersättare drog igång. Vem är egentligen lämpad att träna denna klubb?

 

Jag har under mitt liv fått se AIK tagit SM-guld under Stuart Baxter och Mikael Stahre, åkt ur med Patrick Englund, blivit sorgsen över att Rikard Norling fått sparken och både hyllat och sågat Andreas Alm. På 20 år har AIK:are fått uppleva mycket, både i med- och motvind. Det som dock består år efter år är det som kallas identitet. Det som är grunden till varför klubbar existerar. Det som knyter samman  Norra Stå och som får fansen att följa detta lag i vått och torrt. Detta är inga konstigheter för varken AIK:are eller andra supportrar till stora klubbar. Det som dock är en större diskussion är hur stor vikt klubben bör lägga på det vid rekryteringar av spelare och ledare.

Jag har som sagt både hyllat och sågat Andreas Alm. Sågat för att AIK har ett bristande eget spel. Hyllat för resultat-stabiliteten och hans skicklighet i att få spelare att leverera under honom. Jag är sedan en av många som har en fascination för Alms personlighet. Drygheten som varvas med intelligenta svar som du hittar hos få andra allsvenska tränare. Generellt sett tror jag många supportrar identifierar Alm med AIK-stilen. För svaren och attityden? Delvis, men främst för hans historia i klubben. Det är det jag fastnar vid.

Oavsett om Alm lämnar tränarposten i AIK om en vecka, ett år eller fem år så ska någon annan sedan plockas in. De nostalgiska röstar för Stuart Baxter. De som lyssnar på hjärtat säger Rikard Norling. Några vill ha Alexander Axén. Alla dessa ingår inom kategorin: ”De är AIK”. En inställning som jag tror AIK-supportrar är relativt ensamma om att ha i Sverige i den här utsträckningen. Ramarna är smalare, kraven är högre och vem som helst stämplar inte in på träningsanläggningen och får förtroende. En mentalitet som kan tyckas vara vacker. Det tycker även jag. Tyvärr tror jag det även skadar klubben.

Fansen älskar Norling. Likaså Baxter. Ändå skriker jag inte efter någon utav dem. Jag vet självfallet om att vem som helst inte kan träna AIK. Alla har inte huvudet för att spela i AIK, och alla tränare kan inte hantera allt runtomkring klubben. Men jag tror många måste vidga vyerna ändå. Annars finns risken att klubben står och trampar – och det är väl precis det alla inte vill ska ske? Det är ju precis därför en del skriker ”avgå” vid första förlust. Folk vill ha nytt och spännande. Tålamodet är sällan långvarigt. Låt därför någon ny som ännu inte är kopplad till klubben skapa det. Låt han bli AIK, enligt min mening måste man inte redan vara det.

Önska Graham Potter, önska något utländskt eller önska något nytt och fräscht. Alla har sin åsikt och sina favoriter, men låt den personen faktiskt få skapa något. Johan Mjällby kan mycket väl bli en bra tränare, men det är inte därför en del supportrar önskat honom som en framtida tränare. Det var för han gav allt på planen och är en AIK-representant. Att leda klubben i rätt riktning och nå framgångar som tränare är någonting helt annat. Det som en del verkar ha mycket svårt att skilja på.

/Marcus Lindén

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln