Klubbar fegar sig ur Allsvenskan

Till att börja med bör jag nog definiera vad jag menar med feghet. Det är inte en defensiv fotboll där man eftersträvar kontrollerade matcher. Det jag syftar på med feghet är när klubbar gör val som bara är för enkelhetens skull. Val som alla vet inte kommer leda till någon större framgång än den att bara existera på samma nivå som den man redan ligger på. Det som är allt annat än nytänkande. Vi får därför backa bandet ett knappt år tillbaka för att hitta detta.

Den 19 november gjorde Halmstad BK klart med den nygamle tränaren Janne Jönsson. Samtidigt gjorde man sig av med den 18 år yngre Jens Gustafsson som gått igenom stegen som juniortränare – för att få chansen i A-laget. Märkligt enligt många att göra sig av med Gustafsson, men mindre märkligt enligt många att anställa Jönsson. Inte främst på grund av Jönssons hyfsat lyckade jobb i Norge, utan just för att han varit i Halmstad förut. Med andra ord: det blir inte så mycket nytt.

Fem dagar senare var det Kalmar FF:s tur att presentera sin nya tränare. Peter Swärdh var det som satt på podiet – redo att ta över sin fjärde allsvenska klubb. Hans senaste två lag var Åtvidaberg och Mjällby. Två klubbar med små resurser som Swärdh höll kvar i serien, vilket varit målsättningen. Vad Kalmar FF:s målsättning var med sin elfte raka säsong i Allsvenskan är inte så svårt att räkna ut med Swärdh vid rodret.

Vi hoppar sedan till den 12 december när Åtvidaberg presenterade Roar Hansen som ny tränare. Hansen gjorde ett mycket starkt första halvår i Helsingborg, innan det gick mer eller mindre utför i ett och ett halvt års tid för klubben. Det slutade med sparken för Roar. Min gissning hur Åtvidabergs tränarrekrytering gick till är att de endast blickade uppåt i serien och kollade om någon större klubb hade en tränare som försvunnit som de enkelt kunde knipa. Det enklast möjliga valet återigen.

Vad vill jag då säga med detta? Såga dessa tre tränare? Nej, egentligen inte. Alla tre har någon gång i karriären haft lyckade uppdrag då de varit hyllade. Jag sågar snarare valen av dem och framför allt tajmningen. Jag köper heller inte argumentet fullt ut att klubbarna hade ansträngda ekonomier. Åtvidaberg var konkurshotat ifjol. Kalmars sportchef Svante Samuelsson har meddelat att de kan tvingas sälja spelare efter året och jag har även svårt att se att Halmstads ekonomi blomstrar med tanke på den massflykt som skedde efter förra säsongen. Men jag köper ändå inte dessa rekryteringar för att de bara var enkla. Vad är det man är så rädd för egentligen? Att åka ur? Enligt mig är detta bara ett sett att skjuta upp problemen.

Några framtidsvisioner syntes inte till på långa vägar. Man existerar bara för sakens skull. Men var ska man ta vägen sen? Förr eller senare måste du bygga om. Och med det menas inte bara byta tränare med varandra, utan skapa någonting långsiktigt. Sedan om det handlar om att tydligt gå ut med att etablera så många juniorspelare som möjligt, hitta utländska spår där du kan rekrytera nya spelare eller byta spelidé i föreningen är en annan sak. Men gör du inte det så åker du till slut ur ändå om inte kompetensen är tillräckligt bra. Det ser du svart och vitt om du tittar på årets tabell.

Det handlar om att förstå sin plats i näringskedjan på rätt sätt. Inte på det sättet att vi ska spela en primitiv fotboll bara för att vi är sämre än Spanien och Frankrike. Utan snarare att vi inte kan allt i detta land vad det gäller att utveckla lag. Vi har endast en internationell tränare i Allsvenskan, och det är Åge Hareide från Norge. Närliggande länder som Tyskland, Holland och Belgien kan fotboll bra mycket bättre än oss och när ska något lag testa en tränare därifrån? Det är livsfarligt att till exempel nämna Josep Clotet Ruiz som någon slags mottstock för hur det går när något utifrån ska implementeras i vår fotboll. En misslyckad vår kan inte vara det vi jämför hela världen med.

Ta fram det nytänkande hur ni vill men gör det med tydlighet. Jag skulle gärna ringa upp Kalmar FF och fråga vad deras identitet är och hur de ska utnyttja deras duktiga U19-lag. Ensamma är de inte heller. Fler klubbar bör faktiskt ställa sig den frågan och hur man vill att sin klubb ska se ut om tio år. Vi har enormt mycket att älska med vår serie, men det jag drömmer om är att blicka mot den undre halvan av serien och känna att lag är spännande. Så är det inte på speciellt många håll idag.

/Lördagskrönikören