När lågan slocknar i höstmörkret

av tränaren - Nils Montan-Lund

Hösten är här, löven börjar gulna, vindarna piskar allt värre och kylan tränger in i benmärgen. Kvällsträningarna sker i ett dunkelt elljus. Det är den tiden på året, där precis allt sker på en gång - den nuvarande säsongen ska rundas av och förberedelserna för den nästa startar - och det märks.

 

Etiketter: tränaren

Debatterna svalnar, folk har inte tid längre. Det spenderas lika mycket tid i mötesrum som på fotbollsplaner. För en del ledare och spelare sprider sig en viss osäkerhet: Vad händer nästa säsong? Blir jag kvar? Ska jag leta nya utmaningar? Det samtalas, det förhandlas, det planeras och det tränas i ett.

Så vad finns det att skriva om under den period där blåsten viner utanför dörren, men där det råder stiltje i debattklimatet? Jo, det som gömmer sig i det förrädiska höstmörkret. Det som numer ständigt vållar mig lite oro och extra vaksamhet.

Det kom nyligen en undersökning från spelarfacket FIFPro, som undersökt den psykiska och fysiska hälsan hos 607 aktiva elitspelare och 219 stycken, som avslutat karriären. Den väckte en hel del frågor och tankar.

Man kom fram till att 38% av de aktiva spelarna och 35% av de som slutat rapporterat att de lider av symptom på depression och/eller ångest. Det är ganska alarmerande siffror. Klart över genomsnittet i samhället (som befinner sig i intervallet 13-17% enligt tidigare studier). Man kunde även koppla samman mental ohälsa med svåra skador.

Det vore oerhört intressant att se hur motsvarande siffror ser ut bland barn- och ungdomsspelare. Men också bland barn- och ungdomsledare och då i relation till hur det ser ut i samhället i övrigt. Det finns svenska undersökningar som visar att de som idrottar regelbundet också generellt sett mår bättre. Men de som inte gör det, hur mår de och varför?

Hur ser det ut för ledarna i sina olika roller? Mår de bättre, eller sämre än genomsnittet? De som inte mår bra, vilka är de vanligaste orsakerna? Jag vet själv en del av den problematik man ställs inför. Man brinner för sin idrott, för sitt uppdrag och för utövarna. Man lägger ned massor av tid på grund av glädjen till sporten och en morgon vaknar man och kan inte komma upp ur sängen. Livslågan har slocknat. Man har bränt ljuset i båda ändar. Jag har både sett det och upplevt själv – det är otäckt.

Man skulle ju bara ”investera i sig själv” och sin egen framtid, fick en massa glädje på köpet och så: ”pang!”…

Jag lärde mig snabbt och kan nu identifiera signalerna tidigt, kan dra i handbromsen, även om det fortfarande är svårt. Det är ju så kul det här. Men för de som inte har kommit dit, som inte känner igen signalerna, eller oförmögna att dra i handbromsen, hur väl är våra föreningar utbildade för att hjälpa dem i tid? Eller att se till att belastningen aldrig blir så hög att man ens utsätter sig för risken från första början? Både för spelare och ledare. Tyvärr tror jag inte att kunskapen där ute är tillräcklig i vår största folkrörelse. De ser ett brinnande engagemang hos individerna, men tänker inte på riskerna och de ganska enkla förebyggande åtgärderna.

Det är bara att konstatera att våra föreningar måste ha bättre utbildad personal i ämnet, för att vara mer proaktiva och inte bara erbjuda någon att vända sig till. Det är ju en del av bekymret, man kanske inte ens vet när man borde göra det.

Annars står vi där snart igen och konstaterar att nästan var tredje aktiv, eller före detta spelare på elitnivå lider av psykiska besvär och att problemet är växer sig allt större. Min tes är att detsamma gäller tränarna – att vi bränner ut för många i idrottsrörelsen.
Nu hoppas jag att någon gör även den undersökningen.

/Tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln