Varför vi kväver kreativitet

av tränaren- Nils Montan-Lund

En lycklig fotbollsspelare är en kreativ fotbollsspelare.
Så varför kväver vi barn och unga med begränsande strukturer?
Är raka led, synkroniserade rörelser, koner i formationer och bestämda passningsmönster vägen till utveckling, eller bara ett sätt att uppfylla vår egen fåfänga?

 

Etiketter: tränaren

Ni känner alla till exemplen. Tränare som plockar in de bästa 10-12-åringarna till sitt lag och sätter dem i en bestämd struktur, med strikt styrning. De vinner match efter match, cup efter cup. De värmer upp helt synkroniserat i tystnad. De spelar kliniskt. Allt är förutbestämt. Det är häftigt att titta på, det är uppvisning.

Tränarna hyllas i takt med de resultatmässiga framgångarna. Fler och fler spelare söker sig till laget. Hyllningarna fortsätter, tränarna kan slå sig för bröstet igen.

Det finns bara ett problem: Det här är inte en lärande miljö. Det här är något annat. Det är TV-spel, som möter cirkus. Det kallas för en elitförberedande verksamhet, men tro mig: De 10-12-åringar som till slut når hela vägen fram är försvinnande få och särskilt förberedda är de inte.

Vad händer med spelarna när de blir äldre och måste ta eget ansvar och fatta egna beslut? Jag har själv fått de som är fotbollsfostrade i den här tidiga, elitistiska andan. De kan inte hantera frihet. De är många helt oförmögna att ta eget ansvar och framför allt har de en bild av att begåvning går före allt och medför privilegier, utan egen ansträngning.

De har oerhört svårt att ställas inför nya miljöer, nya situationer på planen. De blir frustrerade och väljer snabbt att lägga över ansvaret på alla andra. De skuldbelägger sin omgivning. De vet ju inget annat. De har smygcurlats genom hela sitt fotbollsliv.

Ni som följer mig och mina texter varje torsdag, vet att jag inte har några som helst bekymmer med nivåindelad verksamhet. Att kunna möta så många som möjligt där de står, erbjuda dem en utmaning och möjligheten att lyckas på sin nivå kan som delmetod ha positiva effekter i en helhetsmetod. Men då måste det också utföras på rätt sätt. Förstalagsverksamhet ska vara elitförberedande, inte elitistisk. Andralagsverksamhet ska också vara elitförberedande, inte elitistisk. Båda verksamheterna ska vara en skola och positiva minnen för livet, även för de som inte blir proffs. De som bara spelade av kärlek till sporten och lagkamraterna.

Kalla lagen för vad ni vill, men kreativ frihet måste finnas oavsett.
Vi skapar utvecklande miljöer, först när vi lär barnen att möta nya situationer utifrån sina förutsättningar och villkor. När de får lära sig vikten av eget ansvar.

De måste själva lära sig när det är tid att leka och tid att tävla, eller när de två överlappar varandra. De måste själva lära sig effekten av att vila, för att spara energi till det de vill fokusera på och uppnå. Vi som tränare ska inte tvinga dem att vila mellan klockan ett och två, bara för att vi själva vill vinna kvartsfinalen klockan halv fyra. Säger vi åt dem vid varje givet tillfälle vad de ska göra, så är vi åter inne på ett curlingledarskap, som ger exakt motsatt effekt av det vi önskar uppnå.

Så sluta kväv kreativiteten, släpp den fri, uppmuntra den och låt det bli fel ibland. Precis som i livet i övrigt. Din egen fåfänga får du uppfylla i ett annat forum.Fotbollsplanerna tillhör våra barn- och ungdomsspelare, deras glädje och utveckling.De är inte en plats för dig och din egocentriska önskan att vinna titlar och lyfta pokaler. 

/Tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln