Varför blir man domare

av domaren - Arne Fredholm

Tidigare i veckan satt vi på jobbet och pratade lite fotboll. Inget originellt i och för sig. Vi är ganska många som har de blårandiga som favoritlag, medan någon enstaka föredrar grönvitt och någon annan det där svartgula gänget som har Solna som hemmakommun. Vi pratade lite runt om den senaste omgången och filosoferade över Allsvenskans upplösning. Eftersom jag har den rollen jag har inom domarkåren i Stockholm kom samtalet givetvis in på domarna och deras insatser. Jag brukar oftast inte fokusera på domarna när jag ser på fotboll, än mindre kommentera andra domares insatser offentligt. Det räcker att de övriga i publiken gör det och då oftast med en negativ infallsvinkel.

 

Etiketter: spelaren

Just idag blev det ganska mycket prat om domare och dömande. En av våra konsulter var väldigt frågvis och ställde en hel del frågor om dömande och hur det är att döma en match i de lägre serierna. Vartefter samtalet gick funderade jag på vart han ville komma. Till sist kröp det fram. Han vill gå en grundkurs för att börja döma fotboll. Min första tanke var, vad kul! En kille på runt 30 år till skillnad från den mängd av grabbar i 15-18 årsåldern som till stor del vill döma fotboll mest bara för att tjäna lite pengar. Sedan började jag fundera över varför en person som har ett bra och hyffsat välbetalt jobb vill börja döma fotboll. Så tänkte jag en stund till och tänkte några varv till. De grabbar (för det är oftast grabbar) som i tonåren börjar döma fotboll för att tjäna lite lätta pengar blir inte så långlivade inom domarskapet. De flesta som börjar döma fotboll gör det av helt andra orsaker.

Jag tänkte på mig själv och tänkte på hur det gick till när jag började med fotbollsdömande. Till skillnad från de allra flesta domare började jag i väldigt vuxen ålder. När sonen spelade 5-manna hände det ganska ofta att den inte dök upp någon domare. Jag brukade blåsa och tyckte det var kul. Ganska snabbt gick jag en kurs och började döma mer regelbundet. Första året körde jag bara 5- och 7-manna. Då kom pedagogen i mig fram. I matcherna händer saker som tränarna inte kan träna ungarna på. Att få vara den ledaren och visa hur det ska gå till och vad man inte får göra var kul.

När jag ytterligare något år senare började döma 11-manna blev det några dimensioner till. Det kändes lite som att vara dirigent. Inte för jag vet hur en dirigent känner sig. Men att låta spelet och spelarna sköta sitt och finnas där för att markera om någon eller något gick utanför ramarna. Här är det en annan sorts pedagogik. Nu gäller det att sälja in domslut som en del spelare tycker är fel, och gärna låter domaren få veta det. Här ställdes det helt andra krav på regelkunskap och framför allt hur reglerna ska tillämpas. Ganska ofta behövs en kort förklaring till hur en viss regel fungerar och varför. Hands, offside och hur spelet startas inne i eget straffområdet är några detaljer där det krävs en stor portion både tålamods och god pedagogik.

Jag tror att det är just detta som de flesta som dömer fotboll gillar, oberoende om det är division 7 eller Champions League. Att få vara en del av ett skeende, delta utan att direkt delta. Verka utan att synas. Låta spelet fortgå så mycket som möjligt och markera när någon gör något mindre bra för att på det sättet styra tillbaka spelet till just spel och förhindra upplopp. Nu kan det ju gå åt skogen i alla fall, av olika orsaker.

I Sverige är vi relativt förskonade från attacker mot domare. Det händer, men det är sällan. Det gör att de som dömer känner sig säkra. Det i sin tur medför att vi har en väldigt hög klass och kunskapsnivå på våra domare. Sedan finns det givetvis undantag. Men det finns ju mindre bra spelare och ledare också, på alla nivåer. Lilla Sverige har ofta en domare bland FIFAs toppskikt. Just nu är det Jonas Eriksson med sitt team. I Sverige har vi 2-3000 domare. I Tyskland 80 000! Det säger en del om den utbildning och det arbete vi lägger ner på att utveckla domarna. Allt från en ny kille eller tjej som dömer 14-åringar till just Jonas Eriksson som är i toppen bland FIFAs domarskara.

Att vara en del av det här. Hitta och coacha nya domare. Se dem utvecklas och stiga i kvalificering. Några stannar givetvis, medan andra utvecklas mer och vandrar vidare i systemet. Det är det som gör att jag gillar det här. Att som domare och matchledare under själva matchen kanske få en eller annan kommentar, det är stärkande och gör att man inte tappar fokus. Likaså att efter en match känna tillfredsställe över ett genomfört uppdrag, både fysiskt och mentalt. Det är livskvallitet på en nivå.

/Domaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln