GE DOMARNA RÄTT FÖRUTSÄTTNINGAR

En intressant iakttagelse, för vilken gång i ordningen vet jag faktiskt inte: Vid nästan varje fotbollsmatch uppstår situationer som bedöms som ”matchavgörande domslut” – du kan se det om du köper en match från Allsvenskan eller ser en match på en sportbar som handlar om Premier League eller Champions League. Då är du, i det första fallet en bland tusentals tittare och i det senare en bland tio eller hundra miljoner, den som ser att det var HANDS! Eller STRAAAF!


 

Etiketter: gästkrönikören

Varför? Jo, av det enkla skälet att du ser en, två, tre repriser på den omdiskuterade situationen. Då kan man fråga sig varför domarkåren undanber sig möjligheten att ge ett adekvat domslut. Beror det på fotbollens konservatism, sprungen ur de brittiska idealen? Eller på att domarkåren har en masochistisk läggning? Jag ber någon svara på varför man inte kan schablonmässigt lägga till (som idag) en minut eller flera för ”videogranskning”, inte helt olikt hockey där man faktiskt konstaterat att ”det är knöligt att se, därför behöver vi se situationen fler gånger än i realtid”. Varför finner sig domarkåren att bli påhoppade, chikanerade och förlöjligade officiellt? Det går inte en allsvensk omgång utan att någon tränare anser sig förfördelad och skriker i media: ”SKANDAL” eller ”VI BLEV RÅNADE PÅ EN STRAFF!” Jag tillhör en grupp som jag hoppas blir större och större – den som tröttnat på det eviga gnället från tränare som alltid har en vinkel som domaren aldrig har. Nu menar jag inte från sidlinjen där det ofta är 50 meter till den diskuterade situationen – nej, jag menar att de har fördelen av att se repris på repris på situationen. Den möjligheten får inte dagens domare som tvingas ta ett - ofta avgörande - beslut på en sekund.

Än en gång - är fotbollen konservativ? Frågan är retorisk: jag har svårt att se någon sport – med undantag av golfen (även den brittisk) – som är så präglad av motvilja mot nymodigheter som kan gagna en positiv utveckling! Därför hör jag redan klagokören mot förändringen: ”Då skulle ju matchen avbrytas i ett och matcherna bli sönderhackade av ideliga avbrott!” Icke, sa Nicke: min poäng är att videogranskningen endast skulle ske i samband med situationer som sker i straffområdet – inte någon annanstans. Hur många kritiska situationer i straffområdet sker i en allsvensk match – två, tre, på sin höjd fyra.    Vem skulle förlora på att det bringas klarhet i om det verkligen var straff eller inte? Är inte besökarna på arenan betjänta av den ”sanningen” som bjuds alla TV-tittare?  Skulle spelarna förlora på att se ”sanningen” – knappast. Skulle domarna förlora på att ta hjälp av modern teknik? Jag behöver inte ens svara. Men varför görs inte detta som skulle klargöra kniviga situationer? K-o-n-s-e-r-v-a-t-i-s-m stavas svaret.                                                                     

Jag är tillräckligt gammal för att minnas den revolutionerande nyheten i svensk klubbfotboll i mitten av 60-talet (1964 för att vara exakt) om att få ersätta en spelare mitt i en match. Innan fick man faktiskt finna sig att vara i ett numerärt underläge om en spelare skadades. Korkat, tycker du. Visst, säger jag. Regeln om två ersättare infördes 1971 och tre ersättare 1995. 2001 fanns 16 spelare i en matchtrupp men bara tre ersättare fick användas. 2010 utökades matchtruppen till nuvarande numerär, 18 spelare.

Visst är det enkelt att le åt historiska dumheter, men det som är intressant i sammanhanget är att förändringar nästan alltid sker på förekommen anledning. Fotbollens mest anmärkningsvärda regelförändring gjordes 1992 då bakåtpassningsregeln infördes, dvs. målvakterna förbjuds att ta bollen med händerna vid passning från motspelare. Är jag övertydlig? Jag är det för att förklara för de som inte upplevt det evinnerliga hemspelet där målvakten tog upp bollen, studsade den och tog upp den igen som förekom innan regeln, var ett gissel för alla åskådare (och lag i underläge). Den epokgörande förändringen kom som ett resultat av VM 1990 då nästan varje match präglades av detta och gjorde många tillställningar segdragna och fyllda av frustrerade suckar.                           

Ishockey – som kanske å andra sidan präglas av alltför många förändringar – har under ett par decennier genomfört regelförändringar som gagnar sporten: nämnda målkameror, en ny icingtolkning, timeout och, framförallt, att man tog bort den spelförstörande blockeringen. (Minns du när fyra spelare kramades för att behålla pucken eller frigöra den vid sargen?).

Nu är det hög tid för fotbollen att framstå som progressiv – i varje fall inte teknikfientlig – och ge domarna möjlighet att framstå som just domare, med rätt att döma efter rådgörande med sin ”kameradomare”. Hur många domare ska vi ha, frågar kanske du? Fyra som nu, kanske en eller två ”kameradomare”. Det är inte antalet domare som utgör problemet, det är det faktum att domarna inte får chansen att gör sig själv rättvisa. Det är dags att de får det -  med hjälp av tiden och tekniken. Det skulle innebära ett paradigmskifte, ett begrepp man annars ska vara försiktig med eftersom det är få saker som i grunden förändrat världen på ett genomgripande sätt - Gutenbergs boktryckarkonst, Copernicus världsbild och IT är tre tydliga exempel på förändringar som i grunden påverkat människan. Men i fotbollens introverta värld skulle en så självklar sak som att de som dömer en match också skulle kunna få rätt förutsättningar räknas som ett paradigmskifte.

/Ronald Åhman

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln