Vart är vi på väg?
av tränaren - nils montan lund
Ni känner igen den gamla frasen från det klassiska TV-programmet, På Spåret. Så på vilket spår befinner sig egentligen svensk fotboll? Vi börjar i ett fiasko-VM för damerna. Vi åker vidare mot ett historiskt EM-guld för U21-herrarna i Prag och ännu ett EM-guld för F19. Sen spårar herrarna ur fullständigt i EM-kvalet.
Svensk fotboll är på väg mot något stort. Vi har Malmö FF i Champions League för andra året i rad. Vi har två historiska juniorguld under samma sommar. Allsvenskan drar ett enormt publikintresse. Så visst är det något obegripligt att våra A-landslag inte alls lyckas surfa på framgångsvågen?
Lika smärtsamt som det var att se damerna i VM i Kanada, lika ont gjorde det att se herrarna i EM-kvalmatcherna borta mot Ryssland och hemma mot Österrike – den senare på ett fullsatt Friends Arena. Det var lite som att se någon sjunga så där riktigt otäckt falskt på ”Idol”. Jag har aldrig sett två så vilsna landslag på en gräs- eller konstgräsmatta förut. Vi ska komma ihåg att det inte är resultaten i sig som smärtar. Det är uppträdandet, prestationerna, den totala bristen på trygghet, fantasi, tydlighet och spelglädje.
Gemensamt för de båda A-landslagen är två förbundskaptener, som lovade samma typ av produkt och inte har varit i närheten av att leverera den. I stället har det blivit precis tvärtom. Två ängsliga lag, utan några tydliga linjer i spelet, ett haveri till försvarsspel och ofarliga kontringar. Två lag som åldrats, där den ack så viktiga generationsväxlingen fått stå åt sidan. Två lag med två alldeles för ensamma storstjärnor. Det har ju blivit sämre än under utskällda Lars Lagerbäcks och Thomas Dennerbys tid.
Man gick båda från idén att försöka skydda bollen till att skydda målet. Man har därefter visat sig helt oförmögna att ta kontroll över sitt eget öde. Att ta vara på motståndarnas misstag, som vi gjort oss beroende av, har vi inte heller lyckats med. Så jag ställer frågan igen: Vart är vi på väg?
En sak är säker. Vi måste släppa fram de spelare där det finns framtidstro. Inte alla på en gång, naturligtvis. En generationsväxling måste få ha sin gång i sin takt. Men hittills har den varit snudd på obefintlig i båda landslagen. Vi har spelare, som i Malmö får Champions League-erfarenhet och möta de största världsstjärnorna, som lyser allra klarast på fotbollshimlen. Vi har spelare, som vet hur man vinner stora mästerskap. Vi har spelare som har levererat guldmedaljer under press, när det verkligen gäller.
Jag ska villigt erkänna. Jag hoppades innerligt på både Erik Hamrén och Pia Sundhage. Men för att verkligen släppa fram det nya, kanske vi behöver tacka båda för den här tiden och hitta något nytt. Några som kan ta fram, utveckla och förädla våra landslag. Kompetensen som krävs finns redan hos en rad av tidigare landslagsstjärnor. Patrik ”Bjärred” Andersson är en sådan., ”Henke” Larsson likaså Therese Sjögran en annan. Kanske är de inte färdiga för förbundskaptensroller, men de bör i allra högsta grad vara med och forma framtidens landslag.
Det kan inte ske snart nog.
/Tränaren
Senaste inläggen
Arkiv
- ► 2020 (130)
- ► 2019 (213)
- ► 2018 (196)
- ► 2017 (239)
- ► 2016 (261)
- ► 2015 (260)
- ► 2014 (101)
Etikettmoln
sladjan osmanagic curt einarsson bosse petersson rasmus boman thorbjörn friberg nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund samuel abrahamsson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören robin gustavsson johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman helgkrönikör makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin viking peterson lisa ek gunnar persson daniel souza poddrepris rune larsson ingela armbro björn bettner