EN snitslad väg via brentford
av mästaren - bernt ljung
Du vet han Håkan Ericsson? Nej, jag vet inte vem han är… Men du vet Åbys grabb? Jaha, Åbys grabb, men säg det då. Så har det låtit fram till sommaren 2015, men nu när den svenska fotbollshistorien har ritats om kommer det kanske att låta så här: Du vet han Åby? Nej, jag vet inte vem han är… Men du vet Håkan Ericssons pappa? Jaha, Håkan Ericssons pappa, men säg det då.
Trots att det nu är mer än en månad sedan och det mesta har skrivits om denna enastående insats så är det svårt att släppa detta för vem vill inte dra ut på något man tycker om? För vad ska vi annars ha idrotten till om man inte som påhejare eller aktiv tillåter sig att glädjas precis så länge man vill över triumfer man längtat efter och drömt om?
Dagen efter finalen sitter jag framför TV:n och ser den mänskliga massa som hyllar spelarna i Kungsan när min fru ställer sig bredvid. Hon är mindre än minimalt fotbollsintresserad och frågar mig vad detta är, så jag förklarar. Hon svarar att det verkar lite väl överdrivet eftersom det bara är ett ungdomslag och fortsätter med att om damerna hade vunnit VM då skulle det minsann inte firats så här mycket. Jag svarar instinktivt att hon har fel men hon hör inte eftersom hon har gått därifrån. Efter en stund börjar jag fundera på hennes kommentarer och tänker, är det möjligt att hon har rätt här eftersom vad jag minns, så har ett ungdomslag aldrig hyllats på ett liknande sätt. Varför det blev så stort denna gång finns det säkert flera orsaker till men den största är att insatsen har bragdstämpel, och bragder, när det sker på riktigt och inte bara existerar som löpsedlar hos kvällspressen, det gillar vi. Men jag tror också att i stunder av nationell oro och allmän osäkerhet söker vi människor oavsett ålder, bakgrund och egentligen oavsett allting något som förenar oss. Jag tror att det är i den kontexten som fotbollsgrabbarna här spelar huvudrollen.
”En otroligt viktig del i mitt jobb som tränare är att se till så att spelarna blir intressanta för andra klubbar” säger Alm i AIK. Jag läser meningen en gång till och för att kontrollera så att jag läste fel, det gjorde jag inte. Jag och begriper ingenting eftersom denna inställning är den samma som spelaragentens. En tränares uppgift ska vara att skapa framgång med representationslaget helst utan att riskera att bli av med de bästa, eller ska AIK nu bli som BP, dvs leverantörer av spelare i det här fallet till internationella klubbar? I samma nättidning ser jag den allsvenska tabellen och konstaterar att klubben nu ligger närmare mitten än toppen, och hade jag haft anlag för skadeglädje så hade jag tänkt att, rätt åt er med den inriktningen. Det står också att läsa om att Nabil Bahoui nu ska spela boll i det stora fotbollslandet Saudiarabien. Inget konstigt över det utan bara att gratulera till ett ekonomiskt vackert avtal. Wesström är glad över grabbens kontrakt och gratulerar på ett fint sätt i tidningen men så kommer den där meningen som ger de där obehagliga Leksandsvibbarna och som i min bok alltid ska ses som en varningstext i rekryteringen av spelare, nämligen ”att du är alltid välkommen tillbaka”. Skulle man säga så till en partner som överger en för en rikare dito? Förmodligen aldrig. Det svider alltid när ett förhållande tar slut och speciellt när kärleken ersätts med pengar. Dagen efter läser jag att två gamla spelare ska ansluta igen och Leksandsvibbarna besannas nu. Jag är av den uppfattningen att hemvändarvärvningar och denna rundgång av gamla spelare sällan blir bra oavsett hur mycket klubbkänsla ett hjärta rymmer. För när solen börjar gå ner, magen är full och bankkontot fyllt är det svårt att hitta samma glöd som där en gång brann. Nu finns det ibland undantag, kanske Ishizaki är ett sådant.
IFK Göteborg är bäst i Sverige. Lasse Vibe är lagets bästa spelare och även en av seriens skickligaste. Nu ska han byta klubb och jag trodde inte på Man United, Bayern eller Barca men att en klubb i segmentet strax under kunde bli en perfekt nivå för att fortfarande klara av att göra mål på. Det blev Brentford. En klubb utan meriter och nykomlingar i engelska div II. Hur många nollor det behövdes i kontraktet för att byta Blåvitt mot dem kan vi bara gissa. Förutom det tjocka lönekuvertet är detta klubbskifte förmodligen första stoppet på en snitslad väg där Brentford är den språngbräda som tar honom ett steg närmare PL.
På midsommarafton 1968 mötte jag för första gången en rikskändis i verkligheten. Det hände i Borlänge och jag var tio och kändisen var Robban Broberg. Jag tänkte på det där när jag nyligen hörde om hans bortgång om hur han där i Gammelgården likt Mr Walker vandrade omkring som en helt vanlig människa. Sista veckan har jag sett flera program av honom och jag upptäcker, eller snarare förstärks i min uppfattning om vilken enastående estradör han var. Dessutom en strålande låtskrivare och med texter som emellanåt är ren och skär poesi. Robban Broberg kommer att leva länge genom det stora och vackra musikaliska arv han lämnat till oss…
/Mästaren
Senaste inläggen
Arkiv
- ► 2020 (130)
- ► 2019 (213)
- ► 2018 (196)
- ► 2017 (239)
- ► 2016 (261)
- ► 2015 (260)
- ► 2014 (101)
Etikettmoln
sladjan osmanagic ingela armbro rune larsson thorbjörn friberg rasmus boman nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund samuel abrahamsson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören helgkrönikör johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman robin gustavsson makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin viking peterson lisa ek gunnar persson poddrepris daniel souza bosse petersson curt einarsson björn bettner