U21-landslaget väcker känslorna

av journalisten - adam nilsson

Nu när klubblagsfotbollen går lite på tomgång ute i Fotbollseuropa är det glädjande att veta det ändå finns lite kvar att ta av. För U21-EM i Tjeckien har blivit något av en folkfest för oss här hemma i Sverige. Det unga, fräscha och öppna U21-landslaget har som under sommaren 2009 charmat oss och fått oss att tro på något större.


 

Inför turneringen var det svårt att slå på den stora trumman. Sverige har visserligen bevisat att de kan prestera mot de största landslagen och inte minst när det gäller som mest. Vem minns inte det fullständigt otroliga kvalet mot Frankrike som faktiskt tog Sverige till Tjeckien från första början? När grabbarna var som mest uträknade bevisade de motsatsen och biljetterna ut i Europa kunde bokas.

Men i grupp med tre toppnationer som England, Italien och Portugal var förutsättningarna allt utom enkla. Det handlade inte om att gå vidare. Det handlade om att inte bli förnedrade och sluta som sämsta lag i gruppen, för att inte säga turneringen. För trupperna som de tre gruppmotståndarna åkte med till Tjeckien dröp av kvalitet från de stora ligorna i Europa och dessutom fanns det spelare som redan hade prövat på Champions League.

Men outsiderrollen har passat de svenska herrarna perfekt. De låga förväntningarna har skapat en känsla av att ”vi ska banne mig visa dem” och det är en känsla som är svår att inte föras med av. För även om jag inte är den person som sitter i soffan och gormar åt en tv-apparat när de svenska landslagen spelar så har jag haft känslorna utanför under de senaste veckorna. U21-landslaget har väckt mina latenta känslor för det svenska landslaget till liv.

När det visade sig att vi inför den sista gruppspelsmatchen mot Portugal hade en chans att ta oss vidare till slutspel spred sig den där känslan av nervositet som jag bara får när något riktigt viktigt är på gång att hända. Under dagen insåg jag också att jag mer eller mindre laddat upp på samma sätt som jag gjorde inför matcher när jag själv idrottade. Det var fasta rutiner. Höger strumpa ska på före den vänstra, något annat än pasta på matbordet är uteslutet.

Jag brukar inte ha sådana känslor för de svenska landslagen. Vad som har skapat det denna gång är enkelt: öppenheten. Det svenska U21-landslaget har varit tillgängliga för oss alla, nästan dygnet runt. Spelarna har ställt upp på intervjuer, tränarna likaså. Det har inte varit något snack om att hålla media borta från träningarna eller uppladdningarna, tvärtom om har man bjudit in till.

Och sedan är det sättet som landslaget har tagit emot media på, det vill säga med öppna armar. Det är rätt skönt att se hela öppna intervjuer med spelare som inte kommer konstlade svar eller som behöver tänka efter innan de svarar. De går på intuition och magkänsla, det behöver inte låta grammatiskt rätt utan det behöver bara förmedlas en känsla av ord som passar spelarna. Jämför det med a-landslaget som knappt visar upp sig och när det väl sker är det spelare som svarar så platt att man nästan häpnar över hur många sätt det finns att undvika ett svar på en tydlig fråga.

Jag önskar de här spelarna framgång och glädje. De bjuder in till en ”vi-känsla”, man känner sig som en del även om man inte är på plats i Tjeckien. Och när fotbollen är i lågsäsong är det skönt att veta att den svenska fotbollen fortfarande blomstrar. Oavsett utgång är U21-landslaget den här säsongens stora behållning, OS-platsen är redan säkrad och förhoppningsvis får en fin EM-medalj att fira. För de är grabbarna värda.


/Journalisten

Etiketter: journalisten

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln