Föredömlig fransk filosofi
Av supportern - Leonard Jägerskiöld Nilsson
Långt bort från Allsvenskans bårhusaktiga elljusbelysning och långt bort från den plastmatta som kallas gräs utspelade sig i söndags ett av Europas främsta derbyn. Det mellan Lyon och St. Étienne. Slaget om Rhône. Ett derby, som denna gång, kan ha varit avgörande för den franska titelstriden.
För Les Verts ("de gröna", som St. Étienne kallas) är ligatiteln alldeles för långt borta. För dem handlade derbyt på Stade Gerland (Lyons snart övergivna arena) snarare om att ta sig ut i Europa och, kanske framförallt, förstöra för ärkerivalen OL i dess titelkamp med det monetära monstret PSG. Få kan ha undgått det franska huvudstadslagets guldjakt i och med det strålkastarljus som med rätta kastas på Zlatan Ibrahimovic i tid och otid. Men för alla är Lyons högst oväntade titelstrid långt ifrån en självklarhet.
Jag har nämnt det förr: När PSG har investerat sina miljarder i nyförvärv har Lyon vänt om helt i sin fotbollsfilosofi och i sitt sätt att arbeta. När de qatariska parisarna betalar en halv miljard för en yvig, brasiliansk mittback lägger Lyon ner motsvarande summor på den egna ungdomsakademin. Och på den nya arenan (Stade des Lumières) som snart står färdig. När PSG bojkottar tv-kanaler och försvarar Zlatans beteende bortom allt rimligt förstånd (om än lojalt) trummar Lyon vidare i sin tro på att den egna akademin kan bärga ligatiteln. I Paris Saint-Germains trupp återfinns endast fyra egenproducerade spelare. Varav ingen är ordinarie. I Lyons trupp finns 21 lokalt fostrade talanger varav sex av dem till och med är födda i Lyon. Bara där har vi en tydlig skillnad.
Så när PSG i lördags förlitade sig på 400-miljonersmannen Javier Pastore för att avgöra bortamötet mot Nice svarade Lyon med att starta det på förhand ödesdigra derbyt mot St. Étienne med åtta egenfostrade talanger. Ytterligare tre satt på bänken, varav alla byttes in, vilket är en tydlig fingervisning om vad Lyons inriktning är för tillfället. Les Gones ("barnen", som Lyon också är kända som) bygger just nu en generation av framtida franska storspelare och inget ska stoppa dem. Inte ens röda kort eller PSG:s bottenlösa plånbok. För trots de enorma ekonomiska skillnaderna sett till spelartruppen spelar Lyon lika med Laurent Blancs manskap just nu. Klubbarna ligger på delad poäng även om Lyons målskillnad är klart bättre. Dock är det mindre värt i och med att PSG har en match mindre spelad i nuläget. En match som kan visa sig avgörande framåt maj. Men redan nu har Lyon överkommit PSG:s Joakim von Anka-liknande pengareserv. Och i derbyt överkom man det röda kortet. Efter en ribbträff signerad den egna produkten Nabil Fekir och ett skott räddat på mållinjen avlossat av den hemgrodda talangen Clinton N'Jie tog Lyon sedermera ledningen mot St. Étienne genom just N'Jie i det derby som kan ha blivit Stade Gerlands sista. Lyons talanger hade därmed stått för en rasande inledning som borde ha mynnat ut i mer än en uddamålsledning. För när de grönklädda gästerna väl kontrade kom så också utvisningen. Lyons mittback Lindsay Rose räddade bollen med handen och fick därmed lämna planen med sänkt huvud. En utvisning som hade tvingat de flesta tränare och lag till förändring. Men inte Hubert Fournier och hans entusiastiska Lyon.
För trots att Lyon fick spela den avslutande timmen med en man mindre skrevs skottstatistiken till 21-11 i hemmalagets favör. Lyon spelade med ett offensivt självförtroende som ledde till att de dominerade matchen. Slutsiffrorna skrevs dock orättvist nog till 2-2. Ett resultat som både St. Étienne och PSG förstås jublade över. En derbysiffra som Lyon inte kan vara nöjda med i och med det rådande tabelläget men också en insats som visade att det krävs mycket för att hindra Les Gones framfart för tillfället. Kampen om Ligue 1 är lyckligtvis långt ifrån över och egentligen ska vi inte diskutera fotbollens orättvisor då det slutligen är tabellen som ger oss sanningen. Tabellen ger oss fotbollens rättvisa. Det spelar ingen roll hur bra eller underhållande du spelar. Det spelar inte heller någon roll hur många egenfostrade talanger du släpper fram. Även om det kan vara ett beundransvärt föredöme.
Lyon är en av Europas främsta klubbar gällande talangfostring. Endast den spanska duon Real Madrid och Barcelona samt Manchester United har producerat fler talanger till de fem stora europeiska ligorna de senaste åren än vad Lyon har med sina 33 spelare. Lägg därtill att Lyon är bland de främsta klubbarna på kontinenten på att släppa fram egenfostrade produkter så förstår man Lyons fotbollsfilosofi. Så oavsett om Alexandre Lacazette, Nabil Fekir och Samuel Umtiti lyckas frånta Zlatan, Javier Pastore och Edinson Cavani den franska titeln eller inte har de i alla fall visat att fotboll kan spelas med regionala förmågor, egna talanger och lokal passion. Ett föredöme om du frågar mig.
Senaste inläggen
Arkiv
- ► 2020 (130)
- ► 2019 (213)
- ► 2018 (196)
- ► 2017 (239)
- ► 2016 (261)
- ► 2015 (260)
- ► 2014 (101)
Etikettmoln
sladjan osmanagic curt einarsson bosse petersson rasmus boman thorbjörn friberg nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund viking peterson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören robin gustavsson johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman helgkrönikör makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin samuel abrahamsson lisa ek gunnar persson daniel souza poddrepris rune larsson ingela armbro björn bettner