Ingo och jag

Vid tidpunkten för finalen var Öster fortfarande ett bra och respektabelt lag, dock inte lika kapabla som några år innan då de var ruggigt bra. AIK hade vid samma tidpunkt inte övertygat i serien men cupliret hade stämt bättre. Matchen var jämn med chanser för båda lagen att avgöra men Östers ledning från minut femtiotvå verkade bli avgörande för var bucklan och prischecken skulle hamna. I matchens döende minuter skickades Dala upp för att skapa målchanser på exakt samma sätt som han fick göra under hela åttiotalet. Och i matchminut nittio nickskarvade han till exproffset från Bochum, Thomas Andersson, som slog in kvitteringen och det är här som historien börjar.

Den grupp personer som hade till uppgift att utse matchens lirare fick nu problem eftersom pristagaren måste kungöras fem minuter innan matchslut. Att man inte väntade till slutsignalen berodde på att glasmästaren som stod standby för att rama in ett diplom med lirarens namn behövde några minuter på sig för jobbet. Lars-Gunnar Björklund som förutom att han var speaker, även satt i juryn hade därför nu tillsammans med övriga, bland annat C-G Bengtsson bestämt att Andreas Ravelli skulle bli Matchens Lirare. Björklund hade också informerat Österbänken om valet och samtidig gratulerat föreningen till cuptiteln. Eftersom detta hade skett innan Dalas nickskarv så kanske valet av lirare kunde komma att ifrågasättas om något speciellt skulle inträffa i den stundande förlängningen. Som vanligt så hände ingenting där så juryn hade ingen anledning att ifrågasätta sitt val. Men efter att Öster prickat undertecknad tre gånger i straffsparksläggningen vilket bidrog till att AIK blev cupmästare så funderade juryn nu på att ompröva sitt beslut. Man bestämde ändå att beslutet fick stå fast för att Björklund inte skulle tappa ansiktet gentemot Ravelli och Öster.

C-G Bengtsson berättar nu trettio år senare att Ravelli var så besviken över förlusten att han knappt ville ta emot priset och dessutom så buade givetvis Black Army över valet. C-G Bengtsson fick dessutom höra mycket raljerande och ifrågasättande över valet av Ravelli när han kom till redaktionen efter matchen. För egen del så hade jag ingen aning om vem som blev matchens lirare därför att jag inte brydde mig om det och för att vi bara var glada över titeln. Nu lovar C-G Bengtsson i telefon att någon form att slutlig rättvisa ändå måste skipas här. Ravelli kommer givetvis att få behålla sitt pris men han kommer i framtiden att få dela titeln Matchens Lirare i 1985 års cupfinal med mig. C-G ska också under året vid något festligt tillfälle överräcka mig det inglasade diplom som togs fram till just denna final. Absolut inga jämförelser i övrigt beträffande person, prestation eller prisets dignitet men exakt samma sak hände Ingemar J. Vi båda fick vänta trettio år på att en jury skulle ge oss en retroaktiv upprättelse. Han fick sin silvermedalj från OS-finalen 1952 och jag, jag får ett inglasat diplom från cupfinalen 1985…

Salve

/Mästaren