En kväll stod hon bara där…

Av tränaren - Nils montan lund

Det finns ögonblick som fastnar lite extra, som man bara vet att man alltid kommer att komma ihåg. Ett sådant ska jag berätta om nu.
Det handlar inte om framgång i en turnering, eller en särskild match.
Nej, det här handlar om när man får uppleva något unikt och något alldeles speciellt.

 

En kväll stod hon bara där, liten och tunn i mjukiskläder, en stor mössa och ett par fotbollsskor. Spelaren som skulle provträna för laget. Hon hade ingen större erfarenhet av organiserad fotboll, nästan ingen alls om vi ska vara helt ärliga.
”Hon har spelat med äldre kompisar på skolgården”, var det enda jag hade fått veta i förväg. Hon sa knappt ett ljud, hälsade tyst och sen… Sen small det!

Några blixtrande snabba sulfinter, och dragningar man aldrig lär ut, senare var min haka nere i konstgräset någonstans. Vad var det som hände?!
I övningen 1 mot 1 var hon stundtals helt överlägsen. I det större spelet, på större ytor var hon helt vilsen. Men, ja det fanns ju helt uppenbarligen någonting där.
Hon fortsatte att ha uppvisning i smålagsspel, med oerhört kvicka fötter och en flackande blick som hela tiden sökte av varenda rörelse hos med- och motspelarna, för att kunna göra nästa drag så snabbt som möjligt.

Efter andra träningen och ett litet samtal stod det klart: Givetvis skulle hon få börja i laget. Det här var själva definitionen av en oslipad diamant. Speluppfattningen fanns redan där och var långt utvecklad. Finterna och dribblingarna var briljanta. Dessutom fanns snabbheten där i allra högsta grad. Tillslaget på bollen och det mer organiserade större spelet en stor bristvara. Eller rättare sagt: Utvecklingspotentialen var enorm.

Träningsviljan var det heller inget fel på. I ur och skur dök hon upp och gjorde sin grej varenda träning. Hela tiden med ett stort leende när bollen satt som klistrad vid fötterna och en iver att ta tillbaka den när den inte gjorde det.  
Hon ville inget hellre än att spela fotboll och nu i ett riktigt lag.

Nu, några månader senare, kan vi konstatera att utvecklingen har varit strålande, både fotbollsmässigt och på det sociala planet. Lagkamraterna är storögda. Visst är det fortfarande mycket kvar att lära sig, men det finns något väldigt häftigt i den där oslipade ”gårdsfotbollsspelaren”, som plötsligt gör det helt oväntade. Visst kan det innebära farliga bolltapp, men också öppna upp helt nya möjligheter och situationer på planen. Allt det som blir till lärdomar och innebär ännu större utveckling.  För alla.

Visst kan vi lära oss också av hennes oväntade lösningar. Kanske hitta något helt unikt att börja lära ut. För en sak är säker: Det är alltid de aktiva som leder utvecklingen.
Tänk alla finter och olika skott som vi lär ut till våra unga spelare i dag.
Det är ju de aktiva som har skapat dem.

Det ska bli oerhört roligt att få fortsätta följa den här resan och se vilka vägar den tar. Kanske är det så att när vi ser tillbaka, så var det här allt började. Där berättelsen och historien fick sin inledning, som blev begynnelsen till något stort.

Fram till dess kommer vi att se till att göra allt för att hålla fotbollsglädjens låga brinnande och lärandets fana högt.

Och oavsett vad som sen händer, vet jag att den här historien är en sådan jag alltid kommer minnas med glädje – och som lite extra speciell.

/Tränaren

Etiketter: tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln