Skolidrotten hänger inte med

Av Nils Montan Lund

Hänger skolan med i samtiden? Det är en fråga, som gnagt en del i mitt huvud den senaste tiden. Den svenska skolan har tappat mark gentemot övriga Europa och de olika förslagen på lösningar på problemet från politikerna har varit synnerligen trångsynta.

 

Det man helt tycks ha undgått är korrelationen mellan att mer idrottstimmar skapar bättre resultat för eleverna.
Jag har själv hållit i träningar i olika skolor, för olika lag, olika åldersgrupper och ser ett allt tydligare mönster. Barnens koordination är i dag betydligt sämre än för bara några år sedan. Och det är här jag återkommer till den inledande frågan. I dag är det betydligt mer stillasittande med all ny teknik som smarta telefoner och surfplattor som ger snabb tillfredställelse, utan att man behöver röra på sig nästan alls.
Missförstå mig inte nu. Jag tycker att den här tekniken är en enorm tillgång och använder den själv dagligen, men det här är något som vi måste förhålla oss till idag.

Den finns där och den underlättar både i arbete och vardag, men vi måste samtidigt anpassa oss till utvecklingen av bieffekter som medföljer.
Själv försöker jag implementera så mycket koordinationsträning det bara går i fotbollsträningen. Det är ett moment som kan göras roligt men som framför allt är direkt nödvändigt i dag. Det behövs i en allt större utsträckning än tidigare.

Politikerna talar i stället om att man i skolan behöver ännu mer matematikundervisning, ett till skolår, med mera. Men är det verkligen ännu mer stillasittande som behövs?
Kanske har eleverna inte ens förmågan att lära sig på önskvärt vis, eftersom koordination och resultat i skolan har visat sig hänga ihop.
I mina ögon är en extra timme idrott- och hälsa varje vecka i stället den självklara lösningen. Den skulle dessutom öppna upp för att få barn att pröva på idrotter.

Kanske kan skolan samarbeta med lokala idrottsföreningar, som får turas om att fylla den timmen med sin roliga idrott, utifrån skolans läroplan.
Ska vi få bättre resultat i skolan och i slutänden fler experter (elitidrottare inräknat) inom olika områden, så spelar idrotten en avgörande roll. Den stora frågan är när politiker och skolväsendet själva verkligen ska våga ta strid för det här. Antingen ser dem det inte (vilket vore extremt oroväckande), eller så vågar de helt enkelt inte riktigt av rädsla för att det ska låta lite ”flummigt”.  
Idrottsforskaren Tomas Peterson föreslog som bekant för några veckor sedan att det statliga stödet till idrotten på 1,7 miljarder borde dras in då rörelsen inte uppfyller förväntningarna. Men då har inte heller idrottsforskaren Tomas Peterson gjort en omvärldsanalys. Det är väl nu som stödet ska mer än fördubblas.

När skolan inte kan anpassa sig till den tid vi lever i, faller ju ett ännu större ansvar på idrottsföreningarna i vårt avlånga land.
 

Etiketter: tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln