Liten chans för Sverige att ta medalj i VM
Av spelaren - Matilda Jansson
Att gruppspelet till VM i Kanada 2015 har lottats innebär (förhoppningsvis) ett tillfälligt slut på den uttjatade konstgräsdebatten, som har fyllt upp nästan hela damfotbollens mediautrymme den senaste tiden. Visst, Schelin & Co har i sak rätt men FIFA har bestämt sig och då känns det mer stimulerande att faktiskt fokusera på mästerskapet och dess profiler.
Att Sveriges VM-grupp med USA, Nigeria och Australien är den svåraste gruppen håller de flesta med om, inte bara svenska medier. Franska tidningen Le Figaro har intervjuat den mångårige förbundskapten Bergeroo, som menar att USA har hamnat i ”dödens grupp” medan de själva har fått en ”förtjusande” lottning i grupp F med England, Colombia och Mexiko som sällskap. I Frankfurter Allgemeine hittar vi rubriken: ”Losglück für die deutschen Fußball-Frauen” (tur i lottningen för fotbollsdamerna) medan Süddeutsche Zeitung även dem menar att grupp D är den svåraste gruppen, där USA ställs mot de ”tuffa svenskorna”.
Hur kommer det då går för Sverige i denna dödens grupp? Sundhage kommer med all säkerhet att ta laget en bit i turneringen, men längre än kvartsfinal räcker nog inte spelarmaterialet till. Förutom att Sundhage har en stark enande förmåga behärskar hon, till skillnad från sin föregångare, att ta ut sina spelare på rätt positioner. Förutom att placera ut sina spelare rätt vågor hon dessutom gå lite utanför boxen och lyckas oftast allt som oftast. Nilla Fishers omskolning till mittback har som bekant varit en framgångssaga. Men jämfört med övriga toppländer anser jag att vi saknar en genomgående hög kvalité, vi har få dåliga men tyvärr få riktigt bra spelare som verkligen gör skillnad.
Många saknar kanske den gyllene generationen med Hanna Ljungberg, Vickan och Malin Moström i spetsen. Varför lyckas vi då inte riktigt som förr om åren? Jag tror inte att spelarna är sämre i dagens landslag eller i de senaste upplagorna av allsvenskan, tvärtom. Däremot har de andra länderna kommit ikapp oss. Och egentligen är det en naturlig utveckling om man tittar på Sverige som land generellt, och som fotbollsland specifikt. Sverige har varit ett föregångsland på många sätt när det gäller jämställdhet, självklart resulterade det i ett försprång gentemot traditionellt starka fotbollsnationer (på herrsidan). Men som fotbollsland prioriterar vi i Sverige, både i klubb- och landslag, lagspelare med stark fysik före individualister som sticker ut ur mängden. Det gör att de andra knaprar in på oss i takt med att damfotboll blir mer och mer accepterat och utbrett bland våra konkurrenter. Många av de andra länderna har i och med detta kommit ikapp och gått förbi oss när det gäller individuell spelskicklighet. Sedan gäller det ”bara” att få laget att fungera just som ett lag, vilket Pia Sundhage vet mer om.
Senaste inläggen
Arkiv
- ► 2020 (130)
- ► 2019 (213)
- ► 2018 (196)
- ► 2017 (239)
- ► 2016 (261)
- ► 2015 (260)
- ► 2014 (101)
Etikettmoln
sladjan osmanagic curt einarsson bosse petersson rasmus boman thorbjörn friberg nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund viking peterson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören robin gustavsson johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman helgkrönikör makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin samuel abrahamsson lisa ek gunnar persson daniel souza poddrepris rune larsson ingela armbro björn bettner