Käbbel
Av mästaren - bernt Ljung
När männen från Piemonte utan att anstränga sig alltför mycket vinner snyggt släcks återigen, i alla fall för mig, den där förhoppningen om att ett svenskt lag nu börjar sin etablering upp på den internationella scenen. Malmö FF är inte outstanding men idag tämligen ohotade på den nationella marknaden men det räcker ingenstans mot de bästa och det svider att konstatera. Resultatmässigt är det helt okej men i kampen på planen är vi långt efter. Påstår någon motsatsen så håller jag inte med. Slutintrycket från Juvematchen blev också lite surt eftersom några hemmaspelare flyttade fokus från det egna tillkortakommandet till att handla om domarens insats.
Inte riktigt som landslaget men närapå blir Malmö för baktunga av allt försvarsspel vilket gör att för få spelare hinner eller vågar delta i ett anfallsspel i sista tredjedelen. Ett anfallsspel som är ett måste om man inte ska förlita sig bara på tur eller tillfälligheter för att poäng ska ramla in. Vi kan inte, såvida vi inte behöver försvara en ledning, alltid gardera oss med både hängslen och livrem i försvarsspelet. Men vad kan man göra åt detta då? Jag tror vi måste omgruppera och omfördela och titta på hur vi utbildar och rekryterar backspelare i framtiden. Förutom en mental fallenhet för uppdraget måste du vara rejält snabb för att hålla internationellt, det håller inte att bli ifrånsprungen om du ska vakta något. Jag tror också man måste vara så fysiskt tuff att man konstant balanserar på gränsen till det förbjudna. Att ta ut max av det som är tillåtet helt enkelt. Kort sagt, det fungerar inte att skicka pojkar för att göra mäns arbete. ”Jag var inte bra nog som back så jag blev forward i stället.” Den meningen har jag aldrig hört någon sagt. Det omvända hör jag ständigt och det borde få oss att tänka till här.
Att se Sverige bli upprullade i Marseille är ingen rolig syn. När man äntligen får tag på bollen så skickas den upp till en ensam isolerad forward. Samme forward kan inget åstadkomma även om han skulle lyckas vända upp med bollen eftersom han kommer att avväpnas. Han kan försöka hålla bollen och vänta in sina mittfältsspelare men de är för långt borta så anfallet stannar upp. De är också så mentalt och fysiskt belastade av allt försvarsspel att kraften och kreativiteten hos dem ofta saknas. En enkel lösning men som kräver lite mod och ett mer offensivt tänk är att ha två forwards kvar på motståndarnas planhalva även om bollen finns nära det egna målet. Två spelare med olika egenskaper som tillsammans matchar varandra perfekt. Denna duo låser och hämmar inte bara motståndarnas backlinje, de möjliggör framförallt att avslut och målchanser kan skapas även utan understöd.
Alla kommentarer och skyfflande av ansvar angående den politiska låsningen liknar ett nationellt mästerskap i svartmålning. Denna rundgång av åsikter kan sammanfattas med Lövens numer bevingade uttryck innan valet, ”Det är bara käbbel”. Apropå Löven så tror jag att han, likt finansministern i sin jakt på nya röster bör fundera på det lämpliga att i offentliga sammanhang kalla SD för ett nyfascistiskt parti. Huruvida det stämmer finns det sannolikt många olika svar på men jag tror tyvärr att denna taktik blir kontraproduktivt eftersom personer, eller partier för den delen som över tid utsätts för smutskastning tycker man lite synd om oavsett. I detta fall kan då en sådan sympatiyttring handla om fler röster dit. Samtidigt konstaterar jag att vi svenskar har levt, och lever i en skyddad värld eftersom många blir så nervösa och oroliga när politiker inte kan komma överens vilket inte är konstigt med så många med giltig biljett till det förhandlingsbord som kallas demokrati. För oss medborgare innebär det konkret att vi får leva med alliansens budget ett tag till. Tråkigt visserligen för de som hoppats på förändring men sammantaget kan man finna både plus och minus i detta. Bra för bonden på Gotland som ekonomiskt tjänar på att beskattningen av konstgödsel nu skjuts på framtiden. Dåligt för den arbetslöse eftersom höjningen av nivån på A-kassan skjuts på framtiden.
Läser en obegriplig krönika av en Friberg i Expressen angående bragdguldsutnämningen. Hon menar på allvar att Kalla ensam borde fått guldet eftersom de andra var för dåliga. I en kuslig framtid ska vi i fortsättningen bara belöna den bästa i varje lag. Var blir ett lagpris värt om det bara ska ges till den för dagen mest framstående? Som ett individuellt pris i en lagsport. Nej tack.
Salve
Senaste inläggen
Arkiv
- ► 2020 (130)
- ► 2019 (213)
- ► 2018 (196)
- ► 2017 (239)
- ► 2016 (261)
- ► 2015 (260)
- ► 2014 (101)
Etikettmoln
sladjan osmanagic ingela armbro rune larsson thorbjörn friberg rasmus boman nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund samuel abrahamsson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören helgkrönikör johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman robin gustavsson makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin viking peterson lisa ek gunnar persson poddrepris daniel souza bosse petersson curt einarsson björn bettner