Glöm inte bort bredden vid rekrytering av kvinnliga tränare
Av spelaren - Matilda Jansson
Den senaste tiden har det börjat röra på sig lite på den kvinnliga fotbollstränarfronten. Flera elitspelare har under sin karriär gått en tränarkurs, och när de nu avslutar sina karriärer sadlar de direkt om till tränare. Linnea Liljegärd och Rebecca Johnson kommer från och med nästa säsong att träna div. 2-laget Bergdalen, medan uppdraget för Stina Segerström och Johanna Almgren blir att träna Kungsbacka i Elitettan. Maria Bergqvist, före detta spelare och assisterande tränare i Umeå, kommer dessutom att ta över som huvudtränare i Umeå inför nästa säsong.
Trots flera satsningar på senare år har det stått i stort sett still när det gäller rekrytering av kvinnliga tränare på elitnivå inom damfotbollen. Elisabeth Gunnarsdottir i Kristianstad har länge varit helt ensam som kvinnlig huvudtränare på elitnivå. Men det man inte får glömma bort är att det ser exakt likadant ut även längre ner i seriesystemet, samt bland ungdomslag. Det är alltså inte så att det kryllar av kompetenta kvinnliga tränare på längre nivå, som är hindrade av att klättra uppåt av ett så kallat glastak. Att före detta landslags-och elitspelares kompetens kommer till användning är mycket bra för den fortsätta utvecklingen av damfotbollen, men ska man vara krass så är det den enkla biten att ordna. Dessa spelare lever redan ett liv där fotbollen står i centrum, en del är heltidsproffs, en del halvtidsproffs och då är steget inte så stort till att bli tränare. Man behöver inte "offra" ett annat jobb eller hitta helt andra vägar för att kunna kombinera livet som tränare med familjelivet. Dessutom är rekryteringsprogram som siktar in sig på elitspelare relativt tacksamma projekt att driva, om de lyckas. Elitspelarna kommer att träna klubbar på elitnivå och om bara en eller två spelare bli tränare, precis som nu skett, så gör det stor skillnad, vilket kommer att ge utslag i media.
Den riktigt utmanande biten är att få tjejer och kvinnor att bli tränare "den riktiga" vägen, alltså inte räkmackevägen, som många elitspelare tar. Jag menar den vägen som oftast börjar med att man börjar sin tränarbana med att träna ungdomslag, kanske följt av en tränarkurs, man tränar ett annat ungdomslag och så småningom tar steget upp som seniortränare. Självklart måste man inte ha varit en elitspelare för att bli en bra tränare, men däremot bör man ju ha spelat fotboll i alla fall som ungdomsspelare. Tidigare kunde man skylla på att det inte fanns tillräckligt många kvinnor som hade spelat ungdomsfotboll, bruttot var för litet. Som bekant så finns det idag en drös kvinnliga 80- och 90-talister som spelat fotboll i alla fall tills det att de började gymnasiet. Skulle man bara få en liten klick av dessa att börja träna ett ungdomslag, eller åtminstone börja träna sin son eller dotters lag så skulle vi vara en bra bit på väg.
/Spelaren
Senaste inläggen
Arkiv
- ► 2020 (130)
- ► 2019 (213)
- ► 2018 (196)
- ► 2017 (239)
- ► 2016 (261)
- ► 2015 (260)
- ► 2014 (101)
Etikettmoln
björn bettner curt einarsson rune larsson poddrepris daniel souza nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund viking peterson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören robin gustavsson johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman helgkrönikör makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin samuel abrahamsson lisa ek gunnar persson rasmus boman thorbjörn friberg bosse petersson ingela armbro sladjan osmanagic