Med tävlingen som lärande
Av tränaren - Nils monatan lund
Vi är nära att svänga in på en farlig väg i svensk fotboll.
En väg där det vi kallar för tävling i så stor utsträckning som möjligt ska plockas bort i barn- och ungdomsverksamheten.
Man kallar det för att man minskar resultathetsen, men är det verkligen det man gör?
För att uppnå ett resultat måste du naturligtvis tävla och nästan alla som ställer sig på en fotbollsplan gör det med en förhoppning om att vinna.
Det är underförstått, som fotbollsspelare hör det till att få både göra och släppa in mål.
Det är också här som man nu i Stockholm (fler kommer att följa efter) börjar gå vilse.
Tävling är en sak. Resultathetsen en annan - en tråkig biprodukt och den kommer från enskilda ledare, tränare och föräldrar.
Det är de som skapar stressen, hetsen. Det är bara att tänka tillbaka till när man själv var yngre.
Vi tävlade i nästan allt, fotboll, pingis, schack, kortspel, uppfann egna sporter och utmaningar och hade hur kul som helst.
Vi förde tabeller, ligor, gjorde turneringar, ja allt man kan tänka sig i tävlingsväg
Det kom från oss själva, det var på våra egna villkor och det var ingen som sa att det vi gjorde var fult och fel, vi hade ju så roligt.
Det fanns även de som inte tyckte att det var så kul att tävla, som hittade sin glädje på andra ställen och ingen sa till dem heller att de hade fel.
Tävlingen är något som är en drivkraft för många.
Tävlingen kan användas som motivation, den kan öka både glädje och spänning hos individerna och få dem att ta ut ännu lite mer.
Tävlingen är ett lärande.
Men det finns människor som inte kan hantera tävlingssituationen.
Som tar vinster och förluster så oerhört personligt. Som försöker förverkliga sig själva i sitt barns- och/eller det lag man leder.
Vem har inte träffat på den där fotbollsföräldern som till varje pris vill se sitt barn i ett förstalag, ett akademilag, eller vad det nu kallas i deras förening. Sen om det passar barnet eller ej spelar ingen roll. Huvudsaken är att det låter fint, bättre och att jag som förälder kan visa upp för kamraterna på jobbet och på sociala medier hur duktig min unge är.
Vem har inte träffat tränarna som bara vill träna förstalag och akademilag, helt enkelt för att det kommer hjälpa dem att vinna.
Det man nu har gjort i Stockholm är att rätta sig efter dessa personer, i stället för att se till den större bilden.
Detta när man borde ha riktat sig till dessa med bättre utbildning.
I stället väljer man att vika ner sig helt och hållet och försöker ta bort problemet med regler, som kommer att skapa fler och större bekymmer.
Tävlingen är inget fult, eller farligt – ur den kommer också väldigt mycket kreativitet. Vi ska låta våra spelare tävla och lära, vinna och förlora.
Det är trots allt en del av både livet och spelet.
Senaste inläggen
Arkiv
- ► 2020 (130)
- ► 2019 (213)
- ► 2018 (196)
- ► 2017 (239)
- ► 2016 (261)
- ► 2015 (260)
- ► 2014 (101)
Etikettmoln
björn bettner curt einarsson rune larsson poddrepris daniel souza nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund viking peterson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören robin gustavsson johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman helgkrönikör makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin samuel abrahamsson lisa ek gunnar persson rasmus boman thorbjörn friberg bosse petersson ingela armbro sladjan osmanagic