TV är inte radio

Jag har aldrig fastnat för podcast. Kanske är det formen som inte tilltalar mig - jag tar hellre en öl och går över till min 81-årige granne och lyssnar analogt. Då får jag veta hur det var förr i tiden, och det här är spännande, även hur det kommer att bli i framtiden. Facit åt alla håll. Nu går ju detta inte att jämföra med podcast men för mig är det organiska samtalet mycket mer tilltalande.

Eftersom ViLirare har för avsikt att köra sändningar och Boda Bodström var först ut så lyssnade även jag såklart. I det sköna samtalet med Niklas Holmgren imponerades jag av framförallt två saker. Det ena är hur karl´n hinner med allt med så många och krävande bollar i luften.
Det andra är att han har ödmjukheten och den oförfalskade grabbigheten i behåll trots många år i miljöer och på yrkesmässiga nivåer som de flesta för att inte säga alla andra fotbollspelare aldrig kommer i närheten av. Stort!
Om han var "impad" av att komma till AIK och spela i allsvenskan- så kan väl jag också få vara "impad" för att ha fått spela med en justitieminister.

Ser Norge-Italien på Rai 1. Tittar man inte så noga så ser det jämnt ut. Tittar man noga ser man att Norge är chanslöst. De har inte en kvalificerad målchans på hela fighten och jag imponeras av det självförtroende och den trygghet de italienska backarna har. Buffon, världens bäste i sitt yrke, (tänk om man haft 1% av hans utstrålning och självförtroende) ska vi ens inte tala om.
Kan en ingrediens i receptet till Gli Azzuris försvarsskicklighet vara att mittbackarna, förutom att de ofta har ligistutseende, också är mer tekniska än sina svenska kolleger? De är också fula på ett snyggt sätt som ständigt balanserar på gränsen till vad som kallas fair play. Att vara stor, stark och snabb är utmärkta egenskaper för en mittback men det räcker inte för att vinna titlar på hög internationell nivå.
För att lyckas med det måste du också ha en utmärkt bollbehandling. Då finns tryggheten och med den kommer självförtroendet. Jag tycker att Sverige idag saknar mittbackar som är bekväma med bollen i pressade och stressade lägen. Anfallsuppbyggnaden blir sällan bra om passningar måste kämpas, eller ännu värre, glidtacklas fram.

Sverige tog en lagpoäng i EM-kvalöppningen. Det var bra och bäddar snyggt för fortsättningen i detta kval där till slut hälften av Europas länder går vidare. Men hur ska Sverige organiseras? Nu var det 4-3-3 vilket på papperet är uppfriskande även om tre forwards sällan orkar eller hinner hota tillsammans nära motståndarnas straffområde eftersom det i arbetsbeskrivningen för yttrarna även ingår att agera stödtrupp till ytterbackarna i 2x45 min. För att lätta, eller framförallt omfördela den beskrivningen måste vi hitta mindre vattenkammade backar som är vana och bra på att ibland klara jobbet själv utan att klaga.

I 4-3-3 behöver Sverige dessutom en internationellt sett konkurrenskraftig trio på mittfältet, det är Sverige idag inte i närheten av. Nu hoppas vi på att Ekdahl, som härdats på ön som brukar kallas Italiens norrland, kan fortsätta att utvecklas och bli den mittfältsfrälsare Sverige behöver för att ta oss till en högre internationell nivå än den vi idag befinner oss på.
Hade Isakssons förmåga och trygghet i spelet med fötterna varit bättre hade han erbjudits tillsvidareanställning i Premier Leauge, Serie A, Bundesliga eller La Liga.

Kan inte någon producent berätta för C Härenstam att TV inte är radio. I VM intervjuade han underbare Strömberg och ställde en sån där sportfråga vi aldrig hört förut och stirrade sen vänd nittio grader från kameran på Strömberg. Som om inte alla de tusen som tittade existerade. Strömberg som fattat det här, försökte så gott det gick att titta mot oss som intervjun var ägnad åt, samtidigt som han ville titta på Härenstam som stirrade från sidan. Det är 2014 och att folk som ska kallas professionella kommer undan med detta är obegripligt. Hade hellre sett några sköna bilder från Rio med intervjun som en voice over i stället för detta gammeldags-TV.

I somras var jag min på vårdcentral eftersom jag var irriterad i ögonen. När jag numera besöker dem har jag en känsla av att jag vet mer om vad som ska göras än de läkare som jobbar där gör. Givetvis är det inte så, men mitt, och säkert många andras förtroende för denna institution är stukat. Den här gången blir det inte bättre av att läkaren som ropar upp mig i väntrummet använder mitt mellannamn som jag aldrig använder eller för den delen lystrar till. Det här handlar inte om att jag trodde han borde ha känt igen mig eller så utan det befäster bara ytterligare mina dåliga vibbar. Innan jag kliver in i undersökningsrummet så kikar jag på skylten för att se vad han heter och framförallt om det finns någon specialistkompetens, de finns det faktiskt, för där står Stafettläkare. Behöver jag tillägga att den tvärsäkra diagnosen han ställde efter 30 sekunder dessutom var totalfel.

I början på 70-talet fanns en stor ungdomsgård i Borlänge som kallades Allhuset. Placerat mitt i centrum i en gammal möbelaffär och flera våningar högt. På varje våning erbjöds olika verksamheter så att alla ungdomar kunde finna något som passade just dem. Som en förlaga till Fryshuset fast mindre och mysigare som jag minns det. Allhuset låg på gångavstånd från mitt föräldrahem så jag hängde där ofta. En eftermiddag på våren 1971 får jag plötsligt höra den bästa låt jag någonsin hört. När jag förra veckan hörde Lynn Anderson i Rose Garden slås jag av att den är nästan lika bra idag som för 43 år sedan och att genren är country. Men va fan, jag som aldrig gillat country!

Salve

/Mästaren

Etiketter: mästaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln