You ain't nobody 'til somebody hates you

När Luis Suárez på ett vackert sätt styrde in Barcelonas 1–0-mål delade han Liverpoolsupportrarna i två läger. Den ena ringhörnan skrek om respekt och att inte fira mot sitt gamla lag. Den andra satt ner på pallen och konstaterade att passionen för fotbollen är större än tidigare klubbar.

I den tredje vevade den gamla Liverpool-anfallaren John Aldridge lite för sig själv.

För att uruguayanen firade? Nej – det var inga som helst problem. Men för hans spelstil och tendenser till att falla lätt. Ja, ungefär så han spelade under sina år i både Ajax och Liverpool. Men det är ju gamla matcher och när hans agerande inte längre sker i den röda Merseyside-tröjan så går det, utan pardon, att kalla honom för både det ena och det andra.

Att andra lags supportrar tyckte och tycker illa om Suárez köper jag helt och hållet och om han inte spenderat tre år på Anfield så hade jag sållat mig till dem också.

Precis som att Chelseasupportrarna älskade sin Diego Costa. Ytterligare en spelare som definitivt dansar på den där hårtunna linjen. Eller ja, de båda kanske ramlar snarare än att balansera. Ett flertal gånger minst sagt.

Men det är väl med sådana spelare du vinner titlar med. Vilka allsvenska supportrar har inte svurit åt exempelvis Markus Rosenberg eller Sebastian Larsson? De som älskas villkorslöst av sina egna men retar gallfeber på precis alla andra – och som behöver det där för att prestera och ta fram det allra yttersta.

Ni vet vilken typ av spelare jag menar och ni kommer säkert på en hel lista med andra som uppfyller exakt samma kriterier. Kanske, kanske finns det supportrar som i smyg skulle önska en allsvensk rivals genigalning i sin egen startelva. Men det är ju ingenting man talar högt om eller ens skulle våga erkänna.

Igår kväll var Luis Suárez tillbaka i Nordvästra England och staden han blev en världsstjärna i. Han har ju tagit några steg till sedan flytten till Spanien och vunnit allt som går att vinna med Barcelona. Firandet mot Liverpool förra veckan var inget konstigt alls – om han inte gjort det hade det inte varit Suárez. Så kan man tycka vad man vill om det. Ett kärt återseende blev det inte riktigt heller. Fasonerna fortsatte och det är lätt att se varför andra lags supportrar hade så mycket emot honom. Nu stod Liverpool-sympatisörerna på andra sidan och buade ut sin forna anfallare.

Tänder, armbågar, skallar – nog är det på gränsen till galenskap alltid. ”You ain't nobody 'til somebody hates you” för att plocka in ett Royal Republic-citat. Tja, det ligger väl någonting i det.

/ Jimmy Åkesson