Att inte fira mot gamla klubben

Av nörden - Wille Lund

När Robin Van Persie tryckte dit 1-0 mot Arsenal i höstas firade han vilt, han skrek och kastade sig ner i det blöta gräset som en 6-åring. Pinsamt gjort av holländaren, som precis gjort mål mot klubben där han spenderat 8 år. Men det är inte pinsamt - varken i att han firade som en pojke, eller att han gjorde det mot gamla klubben. Klart han ska fira - han blev ju uppenbarligen glad.

 

Tänk er ett scenario där Puyol, under sitt sista år som fotbollsproffs, skriver på ett 1års-kontrakt med Almería. När han kommer tillbaka till Camp Nou får han stående ovationer och ett varmt mottagande av klubben i hans hjärta. På en hörna i den 37:e minuten går Puyol in mot straffpunkten, och nickar in ett kvitteringsmål mot klubben han spelat i mer eller mindre hela sitt liv. Skulle Puyol fira? Nej. Skulle han lyfta upp händerna i luften i en ursäktsgest? Förmodligen.

Men varken för att det är förväntat eller för att han borde. Han vill, han blir inte glad över målet - vilket borde vara den enda anledningen till att inte fira.
Men så är det ju inte. Inför ett möte där bortalagets toppforward har spelat för motståndarna någon gång tidigare under karriären, snackas det alltid om vad som kommer hända om han målar. Ska han fira, be om ursäkt, eller ingenting alls? Allt för ofta tycker man att han ska låta bli att fira. Allt för ofta firar han inte.

Att kolla ner i marken med händerna i luften har blivit en överanvänd kliché, som likväl alla andra klyschor har förlorat sin innebörd och originalitet. Man ser inte “längre” vad som ligger bakom gesten, om det är i respekt och sorg eller bara något man gör för att slippa uppmärksamhet i media.

Vilket som är värst vet jag inte, att låta bli att fira bara för sakens skull, eller att slänga sig skrattandes i gräset mot sin gamla klubb. Hur som haver - Van Persie kan bocka av båda på listan. Återigen, något som visar på vilken meningslöst grej detta blivit.
Efter att ha rullat in en straff mot Arsenal tidigare under säsongen spelade han respektfull, och i en förlåtande gest försökte han visa att klubben fortfarande fanns i hans hjärta. Men efter att fansen visat fortsatt missnöje med att RvP lämnat för toppkonkurrenten (inget konstigt med det) ville han själv inte visa någon respekt, och firade galet när nästa mål kom.

Spelare som Totti, Gerrard och Paolo Maldini skulle gjort annorlunda. Oberoende av stående ovationer, bu-rop eller bombkastningar - de skulle inte fira, av den anledningen som borde vara den enda - de blir inte glada, en ärlig gest helt enkelt.

/Nörden

Etiketter: nörden

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln