Fluortanten på White Hart Lane

av mästaren - Bernt Ljung

Tänker ibland på Tottenhams gamla udda kultstriker, Alan Gilzean. Kan inte förklara varför, kanske har det att göra med ryktet som sa att ingen visste hans riktiga ålder, och sådana myter blir i sportsammanhang alltid intressanta. Skulle man gå efter utseendet så var han rejält gammal redan första gången han drog på sig den vackra vita och blå dressen. Med blompinnar till ben, och en frisyr som bara en mor kunde älska blev han ändå The King of White Hart Lane från 1964 och tio år framåt. Dessutom så framstod skotten som rena fluortanten eftersom han var både nyttig och lite otäck. Och för motståndarna var han ständigt en grining och oönskad uppenbarelse som alltid dök upp när man minst anade det.

 

Etiketter: mästaren

Apropå fula frisyrer så är väl dessa mer eller mindre utrotade på dagens spelare. Nu är väl inte alla i den snyggaste designen men frillorna är på plats med stor omsorg. Men det är klart, vill man glänsa även utseendemässigt så finns ju alla möjligheter eftersom exponeringen av en fotbollsmatch idag liknar rena catwalken…

Inte sedan 1966, då Brage spelade i landets högsta serie, har jag bott så nära en allsvensk arena som jag kommer att göra under nästa säsong. Anledningen denna gång är att Kvarnsvedens damer under nästa säsong kommer att vistas på den högsta av nivåer. Det är en imponerande prestation där alla inblandade är värda all respekt och beröm. Det finns dock en person som vars insatser under flera år har lagt all tänkbar grund till denna succé, detta lokala mirakel. Han heter Olle Davidsson och här pratar vi eldsjäl i ordets bästa och vackraste bemärkelse. Förutom den ständiga närvaron och det stora engagemanget, så har hans ideella arbete även resulterat i en konstgräsplan och en fotbollshall åt föreningen. Olles insatser, som handlar om handling i stället för tomma löften, borde tjäna som en role model för övriga sk sportchefer eller klubbdirektörer eller vad de nu kallas för…

I Superettans tabell från 26/9 läser jag, Utsiktens BK 23 poäng, Brommapojkarna 22 poäng. En stor och välutvecklad ungdomssatsning verkar ibland ingenting värt.

Trodde det aldrig skulle ta slut, men den 16/8 hände det. Detta radions flaggskepp som tidigare likt ett Kinderägg var fyllt med överraskningar men nu, trots en marknadsföring som saknar motstycke i alla tänkbara medier, faller platt. Med något undantag är programmet de framgångsrikas plattform och vem vill lyssna på någon som läser innantill i ett manus designat för ändamålet. Det räcker inte med att vara känd, du måste ha något att säga också.  Hade jag varit producent hade jag kastat ut det där gänget och ersatt dem med människor som vi varken hört, eller hört talas om tidigare.

Tänk att du fuskar på högskoleprovet och sen blir avslöjad. Fruktansvärt skämmigt oavsett vad skälen till fusket nu var. Inte nog med att bli påkommen på plats, tänk dig sen att du dessutom få se ditt namn dras i fusksmutsen i flera dagar eftersom exakt alla medier frossar i detta. Ungefär så måste Teemu Laine ha haft det nyligen.

Morgan Alling är nu aktuell med Morgans Mission, en reality serie som handlar om mobbning och dess mönster. Med sitt egna trasiga bagage och sitt kändisskap är han förmodligen den ultimata personen för denna programidé. Men om detta stora och ständiga problem ska få fäste och göra skillnad för de tusentals barn som varje dag har en klump av oro och ångest i magen, så skulle det behövas minst en Morgan på alla Sveriges skolor.

Leksands inledning av div II ishockeyn liknar mera dödsryckningar i livets slutskede än en glädjefull idrottsupplevelse. I fem raka har motståndet varit för svårt. Undrar om inte klubbens historia i alla fall utgör det svåraste motståndet. Även den vackraste saga har ett slut…

/Mästaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln