Jobb: Fotbollsproffs

av nörden - Wille Lund

Vi tar en paus i nedräkningen till Ballon d’Or, och fortsätter med det nästa vecka.

Nu när jag börjar skriva har Guizhou Renhe F.C. för någon vecka sedan presenterat Magnus Eriksson som sin senaste värvning. Svensken har gjort succé i Allsvenskan och Malmö FF under de senaste säsongerna, med spel både i CL och ligan, som forward och mittfältare.

 

Guizhou Rehne, då? Vilka är det? Namnet säger väl ungefär lika mycket som 贵州人和足球俱乐部, som är lagets namn i originaltecken, laget är från Kina. Klubben grundades 1995, för blott 19 år sedan. Guizhou Rehnes röd­svart­randiga tröjor hör hemma i den kinesiska “Super League” som är förstaligan i Kina, och nu Erikssons nya hem.

Det finns inte många saker inom fotboll som är lika tråkigt som när en duktig svensk talang flyttar ut i Europa och får sitta på bänken, och sen på läktaren. Karriärer som rinner ut i sanden, spelare som lämnar för tidigt.

Jag reagerar nu inte likadant, inte på Erikssons flytt. Tvärt om, den gamla MFF­liraren har tackat nej till både en och två chanser till spel i Europa, och nu blev det istället Asien. Anledningen? Enligt Eriksson lämnar han allsvenskan för spel i en liga som är “på väg” uppåt och om “några år” kommer bli riktigt bra, intressant val i så fall. Men jag vet inte, vad gör den
kinesiska ligan bättre än den svenska? Jo, pengarna. Magnus Eriksson skriver under för tre år som innebär 25 miljoner kronor in på kontot, och det är en del.
Men han försvinner, bort från toppfotbollen i Europa, bort från uppmärksamheten i fotbollens centrum och bort från ännu ett (möjligt) Champions League.

Jag skulle vara mer misstänksam mot Eriksson och hans beslut om han inte tackade nej till Rubin Kazan inför förra säsongen. Även det en deal som skulle innebära miljonregn, men han valde att stanna kvar i Malmö FF, den gången. Och missförstå mig inte, jag förstår att man vill lämna allsvenskan. Inte bara för pengarna, och även (eller kanske på grund av) att Eriksson
spelar i ett Malmö som har uppnått allt som går att uppnå under Erikssons tid i klubben ­ så finns nu suget för nya utmaningar. För Erikssons del i Asien. Vad innebär beslutet då? En massvis med pengar, en lägre status i Europa och en färre svensk på FIFA. Eriksson väljer att synas mycket mindre, vilket är en risk när man lämnar allsvenskan ­ men inte ett faktum, som i det här fallet.

Ett faktum är dock att när man kommer ut i Europa höjs lönen rejält. Man hör ofta “han drar för pengarna” eller “han sviker klubben för pengarna”, uttalanden som hör hemma i de större ligorna, där pengarna som spelaren får i nya klubben egentligen inte behövs. Det handlar om 8 miljoner i månaden, istället för 5. Vi tänker inte alltid på att dessa miljoner inte bara
symboliserar nivån på fotbollsspelaren i fråga, utan också en lön. Fotbollsproffs är ett jobb som inte bara finns när man är en drömmande 5­åring, och som på de flesta andra jobb vill man tjäna så bra som möjligt. Självklart finns det en gräns någonstans. En balansgång mellan
lön, speltid och utveckling. Hur mycket ska man tjäna för att acceptera mindre speltid? Och hur “lågt” är man beredd att gå i lön för att få spela där man vill, och hur mycket man vill?

Två exempel som skiljer sig från varandra:

Gamla Liverpool­keepern Pepe Reina skrev på för Bayern München i somras (då 31 år) och därmed en plats på bänken, vilket han är väl medveten om. Skulle vi snacka om en anfallare, låt oss säga Klose, som inte kommer göra många fler säsongener i Europa, då är det en annan femma. Att sitta på bänken i Bayern Munchen och dra in bästa möjliga lönen, få spela lite ibland och ta det lugnt under sina sista proffsår är alldeles perfekt för en gammal forward.

Men för en målvakt? Reina skulle med lite flyt ha 10 år kvar som förstamålvakt i en stor i Europa, men med lägre lön såklart. Spanjoren väljer istället att gå och bli lagkamrat med världens bästa målvakt, och anpassa sig efter det. Han valde pengarna. Cristiano Lucarelli valde en annan väg. Då laget i hans hjärta, Livorno, gick upp i Italienska andraligan var det inget snack om saker ­ han skulle dit. Med en rejäl lönesänkning och 29 mål tog han sina älskade hemtrakter upp till högstaligan i Italien för första gången på 55 år. Han valde kärleken till fotbollen.

Det är intressant hur två personer, som från ung ålder och framåt gått samma väg, med samma mål ­ agerar och tänker så olika när de väl nått det här gemensamma målet, att bli fotbollsspelare på heltid.

“Fotbollsproffs” är trots allt ett jobb, ett väldigt offentligt jobb, men varken fans, medspelare eller jag själv ligger på svaret om vad som egentligen är rätt eller fel hur en fotbollsspelare bör välja eller prioritera i sina val om lön, klubb och utveckling.

/Nörden

Etiketter: nörden

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln