Den hundrahövdade publiken

av supportern - Leonard Jägerskiöld Nilsson

Självklarheten, en dag som denna, klädd i fotbollens adrenalinstinna baksmälla, vore att skriva om det majestätiska Stockholmsderby som utspelade sig igår kväll. För det var derbyt värt. Som vanligt var det inte det spelmässiga som stod ut. Varken det svartuniformerade hemmalaget eller de blårandiga gästerna. Som vanligt bör och ska dock publiken hyllas för sina tifon, för sitt oklanderliga stöd och för sin aldrig sinande sång. 

Etiketter: supportern

Men det låter jag andra göra idag. Kollegorna Sverige runt kommer ändå skriva tjogvis med rader kring derbyts alla krumbukter och törn. Och de kommer rättmätigt hylla den 40 000-hövdade publiken som återigen satte Stockholmsderbyt på den europeiska fotbollskartan. Men eftersom att ni kommer att läsa om just detta på så många andra ställen väljer jag att hylla en annan publikskara istället. Den som gjorde sig synlig i helgen.

I lördags sken solen över svenska städer, fält och skogar. Äntligen, efter denna sommarevighetslånga väntan uppenbarade sig värmen med tillhörande känslor. Det var väl så dags och framförallt alldeles opassande. För samtidigt som sommaren återigen gjorde sig tillkänna i Sverige inleddes en av världens bästa fotbollsligor på andra sidan Nordsjön. Premier League. En ligapremiär som jag och mina vänner inte hade tänkt missa. Därför bokade vi bord på närmsta sportbar för att njuta av den engelska fotbollshelgen. Vägen fram till sportbaren dränktes vi av det gassande solskenet och såg hur Stockholms gator fylldes med sommarsolstörstande svenskar. Vi trodde där och då att vi skulle vara relativt ensamma i vår trots av vädret. I vår törst på internationell fotboll.

Löjligt nog hängde vi på låset till sportbarens dörrar och, förståeligt nog, var vi, utöver personalen på plats, ensamma i pubens läderförsedda soffor. Vädret och den inbjudande solen tänkte vi inte mer på utan försatte oss istället i den trans som kallas fotboll. Diskussioner om värvningar, supportrar och förutsättningar blandades friskt med fotbollens kulinariska tillbehör (burgare och öl). Men ju mer tiden gick och ju närmare vi kom den brittiska avsparken fylldes sportbarens tidigare tomma stolar. Till slut satt vi där tillsammans. Redo för den nya säsongen. Bland fullsatta läktare. Det var uppenbarligen inte bara vi som trotsade vädret och även om vi inte var 40 000 personer starka lovar jag att vi slog något slags publikrekord för sportbarer på en augustilördag. Tragiskt kan vissa säkert tycka. Men inte jag. Att få skåda dessa hundratalet förväntansfulla och tröjförsedda supportrar gjorde, i alla fall mig, lycklig inombords.

För även om vi inte var på plats och även om tifon med tillhörande ramsor uteblev upplevde jag ändå en fotbollens gemenskap där i sportbarens sunkiga salar. Trots att folk höll på olika lag älskade vi i alla fall samma sport och kände samma längtan. Det är klart att ett derby på plats slår högre än en premiär på en sportbar. Men derbyt får alla läsa om. Inte det här.

/Supportern

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln