Vad gör klubbarna för att ta hand om sina gamla hjältar?

Av - Gunnar Persson -
Fotbollsskrivare, författare och redaktör sedan jämnt 40 år tillbaka. Flyttade till Stockholm 1979 men kan fortfarande ägna MAIF en tanke då och då.



I vår kommer min Nacka Skoglund-biografi – Nacka och drömmen om det goda livet – att ges ut på nytt. Alla som följer den här sidan känner säkert till hans öde. Vetskapen om hans tragiska slut brukar förr eller senare leda till frågan ”Vad gör klubbarna för att ta hand om sina gamla hjältar?”
 

Inte mycket, skulle jag säga. Men det är ett konstaterande utan bitterhet. En fotbollsklubb lever i nuet. Oddsen är inte särskilt höga för att både lagledning och halva spelartruppen skall vara utbytt inom två år. Själva klubbledningen kan falla när som helst. Klubben är alltså ett skal, lätt igenkännligt till färg och form. Vad som finns inuti är mera osäkert. I regel får därför de gamla hjältarna klara tillvaron efter fotbollen på egen hand. De allra flesta klarar att ta kommandot över sina egna liv.

Det finns dock en historia som pekar på att ibland kan finnas ett samvete. Den handlar om Shay Brennan, född i Manchester av irländska föräldrar, som 1953 skrev på för Manchester United. Han blev proffs ett drygt år senare. A-lagsdebuten blev dramatisk, som vänsterytter i Uniteds första match efter flygkraschen 1958. Under 1960-talet tog han plats i laget som högerback.

Brennan missade FA-cupsegern 1963 men var med om att vinna ligan både 1965 och 1967. När United vann Europacupen på Wembley 1968 togs han in i laget till finalen. Men när han fyllde 33 (1970) var hans tid på toppen över. Managern Matt Busby rekommenderade honom till tjänsten som spelande manager för Waterford United på Irland.

Normalt sett hade Brennan förtjänat en s.k. testimonial, alltså en match mot utvalt motstånd där behållningen gått till honom. Men problemet var att även Bill Foulkes, fem år äldre och med ännu fler tjänsteår, pensionerades samtidigt. Foulkes fick sin tackmatch samma höst mot Manchester City. Men för Brennan fanns det inga hål i almanackan.

Uniteds ledning tänkte ett varv till. Brennan var omtyckt. Det finns knappt en bild på honom där han inte ler. Man visste också hur han fungerade. Han var ganska pigg på att spela bort sina pengar. Därför tog man ett unikt beslut. Från 35 års ålder skulle han få en livsvarig pension på 15 pund i veckan. Ingen klumpsumma, alltså, för den hade förvunnit pronto. Låter det futtigt? Tänk på att Foulkes (som jag vet mer om) hade spelat för 70 pund i veckan och sedan, när han övergick till tränarstaben, fått nöja sig med 38 pund.

Brennan lämnade fotbollen 1974 och startade ett kurirföretag. Han fick problem med hjärtat och genomgick en bypassoperation. När han sedan råkat ut för en hjärtattack (1986) fick han sin testimonial i Dublin, när Shamrock Rovers gästades av just Manchester United. Över 10 000 kom för att hylla honom.

Han pensionerade sig själv men blev en flitig gäst i Manchester och på puben hemmavid kunde han ibland glädja gästerna med att stämma upp till sång. När hans hjärta slutligen stannade år 2000, på en golfbana nära hemmet i Tramore, var han den förste av Uniteds Europacuphjältar från 1968 som avled.

Visst kan klubbar hålla ett vakande öga över sina gamla hjältar. Men då måste man också förtjäna det och inte slå undan benen på sig själv genom att – enkelt uttryckt – vara otrevlig mot sina kollegor och potentiella arbetsgivare.

/Gunnar Persson

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln