Målvakter och Englands misslyckade 70-tal

Av mästaren - Bernt Ljung

Är verkligen ingen expert på engelsk fotboll men uppväxt med Tipsextra så minns jag att jag tyckte det var obegripligt att nationen missade fyra raka (två VM- och två EM) slutspel på 70-talet. Jag, liksom många andra hade imponerats stort av spelarna och spelet på de välfyllda, vackra klassiska arenorna och levde med uppfattningen att fotbollen där var kanonbra.

 Även det faktum att man inte deltog i VM förrän 1950 eftersom man i egenskap av fotbollens hemland tyckte tidigare VM-turneringar var för amatörer och således under deras värdighet, spädde på myten om nationens storhet i alla fall för mig. Att The Three Lions väl där i Brasilien torskade mot USA och Spanien och blev utslagna är en annan historia.

Hursomhelst, världsmästare på hemmagräs -66, trea i EM -68 och riktigt bra i Mexico -70, men sen tvärstopp. I ett retroperspektiv tycker jag att det är ännu mer obegripligt att det kunde gå så illa eftersom spelarmaterialet var enastående. Att det inte blev en ny titel -70 kan, om man vill förklara det enkelt, skylla på The Cat. Vill man förenkla det ytterligare kan man påstå att England efter fantastiske Gordon Banks inte hittade någon internationell stjärna mellan stolparna. En sån som vann matcher åt landet. Nu ska jag passa mig här eftersom Shilton med sina 125 caps alldeles säkert var en mycket bättre målman än vad jag tyckte han presterade i de matcher jag har sett. Ray Clemence var bättre tycker jag, i alla fall när han hade Liverpools gröna målvaktströja på sig. För övrigt exakt samma gröna som alla målmän i England tidigare bar innan de designades i andra färger och modeller. Efter Shilton och Clemence har landet med undantag av tyvärr ojämna David James (som trots 53 kamper åkt in och ut i laget) inte haft en bra och jämn målis över tid. Kanske kan det vara en orsak till att man, trots höga förväntningar inte lyckats bättre. Det finns kanske bättre förklaringar men vi vet att en bra målis vinner inte bara matcher åt sitt klubblag, en bra målis vinner även mästerskap åt sitt land. Sepp Maier är ett bra exempel här. 95 landskamper under fjorton år inkl fyra VM med guld -74. Dessutom europamästare med Tyskland och tre raka Europacup-titlar med Bayern. För varje gång jag ser gamla matcher med Maier förstärks min uppfattning om vilken fantastisk matchvinnarmålis han var. Om du inte håller med så begriper du ingenting, som jag skulle ha uttryckt det om inte min ödmjuka sida förbjudit mig.

Frankrike är ett annat exempel som på 70-talet spelade med målvakter som inte fick till det i landslagströjan. Dropsy, Bertrand-Demanes, Rey och Baratelli delade på arbetet utan att någon fick riktigt fäste framför den andre. I VM-82 hade Frankrike kapacitet att gå hela vägen men detta omöjliggjordes av en nu ännu svagare målvaktsbesättning där rockstjärneliknande förstavalet Ettori dessutom var så kort att han inte nådde upp till ribban. Dessa VM-matcher var i stort sett de enda landskamper han gjorde, en konstig landslagskarriär minst sagt. I den avslagna tredjeprismatchen mot Polen kastade Frankrike in en om möjligt ännu sämre målvakt vid namn Castaneda som i sin tur kastade in alla Polens mål. Året efter lanserades Joel Bats vilket blev ett lyckodrag då hans säkra spel bidrog till EM-guldet på hemmaplan året efter. Bats var även lysande i VM två år senare. Han spelade 50 landskamper och var en mycket skicklig målvakt. Bruno Martinis 31 matcher långa landslagskarriär, som bla omfattade spel i Sverige EM -92, blev som en brygga mellan Bats och Fabien Barthez vars landslagskarriär startade -94. I Barthez hade landet nu hittat ännu en kortväxt målvakt, men också en matchvinnare. Barthez uppenbarelse lämnar ingen oberörd och här växlar uppfattningarna mellan genial och kass. Förvisso ojämn men med toppar som bidrog till att bli både världsmästare och europamästare med Les Bleus. Fötter i världsklass och med ett mod och en utstrålning grundat i ett sällsynt stort självförtroende är det inte omöjligt att Barthez valde sin föregångare i Marseille, Pascal Olmeta som role model. För här finns ännu mer utstrålning och självförtroende, och inte minst, bra fötter. 

Jag antydde i början att det skulle vara The Cats fel att England eliminerades av Västtyskland i VM-kvarten -70. Denna antydning är inte min egen utan en kopia av den allmänna uppfattningen varför man förlorade där i Mexico, en förlust som blev början till slutet för en fin generation. Den ena orsaken var att Sir Alf Ramsey, i ledning, i andra halvlek bytte ut Bobby Charlton för att spara honom till den semi som nu inte blev av. Den andra är, att när Gordon B, innan fighten lämnade återbud så fick Chelsea legendaren, den elastiske Peter Bonetti chansen mellan stolparna, och dessvärre för honom, och för England, så tog han inte den…

/Mästaren

Etiketter: mästaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln