En papperstiger på hal is

Av torsdagskrönikören - Nils Montan-Lund

Så är vi här igen, tillbaka i tabelldebatten efter att Svenska Ishockeyförbundet nu defintivt beslutat om att plocka bort tabeller i seriespelet för barn under 13 år. Det börjar bli tröttsamt nu att skriva dessa rader, men uppenbarligen behövs det - om och om igen.


 

Med tanke på det rådande debattklimatet där många aktivt väljer att feltolka så vill jag inleda med ett förtydligande: Jag har egentligen ingenting emot företeelsen tabellfria serier i barnidrotten. Däremot vänder jag mig emot varför och hur man använder sig av det verktyget.

Det lanseras som en universallösning på hetsen bland ledare och föräldrar som finns på sina håll. Det är visserligen en mindre klick som representerar den hetsen, men den syns, den hörs och den är som ett jävla skavsår rent ut sagt inom idrottsrörelsen för barn och ungdomar.
 
Men då måste jag tydligen återigen påminna om det faktum att det inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att slopade tabeller på något sätt minskar hetsen. Det finns faktiskt inget underlag över huvud taget. Att man från början själv är så fokuserad vid resultaten att man tror att ett avlägsnande av dessa ska ordna upp allt är i sig mycket oroväckande. Dessa personer bör se sig själva en extra vända i spegeln.
 
Det blir lite som med de som väljer att helt göra om sina distriktslag så att alla får vara med, med motiveringen att fler då kommer att spela längre. De studier som finns på området distriktslag har påvisat att de inte har en synbart negativ effekt på huruvida man fortsätter med sin idrott eller ej. Då rör det sig i sådana fall om ytterst sällsynta, enstaka fall.
 
Själv bevittnade jag en ännu match i en tabellfri serie i barnfotbollen alldeles nyligen, som slutade i ett totalt inferno. Den unga domaren utsattes för både glåpord och hot från föräldrar i det ena laget och satt och grät en bra bit efter slutsignal. Så nog tusan är inte tabellfria serier lösningen på den här vardagen heller för unga domare. Det är den överdrivna viljan att vinna den enskilda matchen som vissa har svårt att hantera.
 
Det är som att det ligger en enda stor beröringsskräck som en tung, dyblöt filt över idrottsrörelsen i sådana här frågor. Man söker lätta lösningar på obekväma problem. För mig blir tomma åtgärder av det här slaget istället ett hån mot både spelare, ledare, domare och föräldrar än en faktisk lösning på problemet. Sen kan man stå och åberopa symboliken bäst man vill – i de här fallen är det sannerligen inte tanken som räknas, utan utfallet av handlingen.
 
Så nej, Svenska Ishockeyförbundet. Ni har likt Svenska Fotboll(s)förbundet varken tagit ett djärvt eller modigt beslut. Ni har också fegt duckat för en av idrottsrörelsens största frågor just nu med en riktig papperstiger på hal is.

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln