Jag saknar dig, Diego

Av - Tomas Hermansson -

Den senaste veckan har det spelats fotboll över hela Europa i stort sett varenda dag. Östersund avfärdade Hertha Berlin, Carlo Ancelotti har sparkats, manchesterlagen fortsätter att övertyga. Det har inte saknats innehåll i fotbollsvärlden den gångna veckan.
 

Etiketter: tomas hermansson

Trots detta, nästan överutbud av fotbollsmatcher finns ett hål i mig att fylla. Något som saknas. Något, eller mer korrekt någon, som de senaste säsongerna konstant satt färg på tillvaron oavsett vad fotbollen i övrigt har att erbjuda. Fanns det lite, eller ingenting värt att uppmärksamma ute i fotbollseuropa kunde man förut alltid vända blicken mot centrala London för att ta reda på vad Diego Costa haft för sig. Att se Diego Costa spela fotboll har ständigt bejakat min dragning till spelare som vill vinna så mycket att de ibland går över gränsen. Det värsta är att denna saknad kommer följa med mig ända in i 2018.
 
Jag fick upp ögonen för Costa under hans andra sejour i Atletico Madrid där han från början värvades in som reserv bakom Agüero och sin namne Forlán, men det var först när Falcao senare lämnade klubben som Costa fick sitt stora genombrott.
 
Många känner säkert redan till historien om den unge Diego Costa. Hur han som femtonåring mutades av sin farbror, tillika chef i den affär där Costa för tillfället jobbade, för att provspela med Barcelona Esportiva Capela, en klubb från södra Sao Paulo. Det skulle bli första gången han tränade organiserat och det provspelet markerade också slutpunkten för hans ”gatukarriär”.
 
Två år senare hade Costa flyttat till Europa och Portugal och ytterligare ett år senare värvades han för första gången av Atletico Madrid. När han presenterades av klubben introducerades han av presidenten som ”den nya Kaká”. Ja, ni läste rätt. I efterhand kan vi nog konstatera att presidenten förmodligen inte hade sett Costa i aktion innan det uttalandet.     
 
Medan resten av världseliten lever för att spela fotboll, är det som att Costa spelar fotboll för att leva. Costa drömde inte ens som barn om att bli fotbollsproffs. Under säsongen 08/09 var Costa utlånad från den rödvita huvudstadsklubben till Albacete som då huserade i den spanska andraligan. Trots starka prestationer på planen var livet utanför inte alls till Costas belåtenhet. Det gick så långt att han redan kort efter sin ankomst till klubben hotade med att bryta kontraktet. Anledningen? Staden Albacete saknar strand. Costa ville ju såklart hänga på stranden mellan träningarna.
 
Efter nästkommande säsong som Costa spenderade i Valladolid tog de rödvita tillbaka honom. När han sedan slog igenom på bred front bar det av till den blåa delen av London. Under tre säsonger på de brittiska öarna hann han med att göra sig hatad på i princip alla arenor utom Stamford Bridge. Emellertid blev han till slut oönskad även där, åtminstone av Antonio Conte.
 
Nu är Diego Costa för tredje gången i karriären klar för Atletico Madrid. Dock får han, på grund av Atleticos värvningsförbud, inte spela förrän efter nyår. Jag ser mycket fram emot att återigen se Costa gå i klinch med Ramos under de heta Madridderbyna samt att se honom gå upp i Champions League-ringen igen. För det är ungefär så Diego Costa ser en fotbollsplan, som en boxningsring där den som är bäst på att både ta emot och dela ut smällar i slutändan vinner.
 
Det finns säkert många som anser att Costa aldrig borde få beträda en fotbollsplan igen och det respekterar jag. Däremot är en sak säker – fram till dess att Diego Costas gong-gong återigen slår kommer säsongen 17/18 inte kännas helt komplett, i alla fall inte för mig.
 
/Tomas Hermansson   

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln