IFK Mariehamn – inte som alla andra klubbar

Av fredagskrönikör - André Karring

André är vår nye fredagskrönikör. Vi hälsar honom välkommen till ViLirare.

Eftersom detta är min första krönika och jag kommer från Åland, så känns det helt rätt att börja detta äventyr med att berätta för er om IFK Mariehamn.
 

Etiketter: fredagskrönikören

Många utomstående vet att Mariehamn ligger på Åland. En del vet även att man har ett fotbollslag på ön. Men för de flesta är Åland ett turistparadis och IFK Mariehamn en sommarförälskelse. På Åland bor cirka 29000 invånare och i Mariehamn runt 12000, ungefär. Att laget, som grundades redan 1919, steg till ligan 2004 var något få hade kunnat drömma om. Jag var själv 14 år då och minns hur jag såg framemot de två kvalmatcherna, jag hade till och med bokat biljett till den sista och direkt avgörande bortamatchen mot Jazz. Att jag sen försov mig och fick lyssna på dramat via lokalradion är en annan historia.

Få trodde nog då, att lilla IFK Mariehamn 12 år senare skulle ha spelat Europa League-kval, vunnit cupen och även blivit finska mästare 2016. För att sätta det i lite perspektiv är det ungefär som att IFK Borgholm från Öland, skulle bli svenska mästare. Så stort och osannolikt är detta.

Vad finns det då att säga om detta mirakel som inte redan sagts? Inget nytt alls, men jag vill ändå för dig som läser lyfta fram de två, enligt mig, viktigaste sakerna. Lojalitet. Att underkasta sig gruppen och alltid hjälpa varandra är det första. Precis som gamle IFK-tränaren Pekka Lyyski (tränare 2003-2015) sade så bra när finska journalister intervjuade honom för en månad sedan: ”Jag har bara varit en i mängden, men alltid gjort jobbet med hjärtat.”

Det där är oerhört viktigt och fint. Att aldrig sticka ut hakan. Supportrarna gör det lite nu som då, men klubben har alltid hållit väldigt låg profil. Man får alla och inse att laget är viktigare än jaget och att alltid göra jobbet till 110 procent. Många säger det, men få tror jag verkligen arbetar efter det tänket. Den andra viktiga saken är samhörighet.

När jag pratat med spelare och ledare runt klubben säger alla samma sak. Det är det familjära som gjort att vi valt IFK före större klubbar. Och det är inte bara inom klubben det är så mysigt och bra. Hela Åland sluter upp bakom laget, man jobbar gratis för att få in fler fans till matcherna genom att till exempel bygga extra läktare. Man bjuder hem spelare på middag för att umgås, lära känna varandra och prata fotboll. Man lånar ut sina bilar, lägenheter och så vidare. Alltså främmande människor som inte känner varandra gör detta. Bara för att man har en sak gemensamt, båda älskar klubben. Har man inte det ekonomiska måste man försöka spela med andra kort – något IFK Mariehamn gjort och lyckats väldigt bra med. Tack vare detta har man byggt en stabil grund att stå på, lägg där till några smarta värvningar från främst Sverige och vips har man ett ligaguld.

När man läser denna text är jag medveten om att du som utomstående funderar om detta verkligen är sant. Om Åland och IFK Mariehamn är sådär mysigt och bra som det låter. Jag kan inte garantera att just du skall tycka det, men jag kan lova att om du åker dit och hälsar på, så lär det inte vara sista gången du besöker ön. Jag tror tänket och lugnet man har på Åland och inom grönvitt, som klubben kallas, är något vi alla borde sträva efter. Att hjälpa varandra utan att direkt fundera hur mycket man själv vinner på det. Att bjuda främlingar på match eller något annat litet kan leda till stora saker på sikt. Men för att det skall vara möjligt måste man först inse sin egen situation. Något IFK Mariehamn gjort för länge sen. Det leder inte alltid till en titel, medalj, europaspel eller högre position på ditt jobb. Men jag är övertygad om att det leder till större framgång än du hade tidigare.
 
 
Vad vill jag då försöka säga med denna text? Att långsiktigt arbete allt som oftast lönar sig. Tålamod och en tro på att det man gör är rätt. Oavsett vad andra tycker och säger. Det gäller inte bara inom fotboll, eller idrott. Våga tro på dig själv och skit i vad alla andra har för åsikter. Det viktigaste är att du själv är nöjd och jag lovar dig, det kommer du vara om du gått din egen väg. Själv till exempel är jag snart 27 år och har fått ihop 30 högskolepoäng, medan mina jämnåriga vänner har två utbildningar eget företag och familj. Ändå är jag för jäkla nöjd med allt, jag har gjort andra saker, gått min egen väg. Vem bestämmer var man skall vara när? Ingen annan än du själv. Tar det 30 år att vinna SM-guld i fotboll för första gången, låt det göra det. Blir du färdig kock när du är 53, då är det lika jäkla underbart. Det viktigaste enligt mig är inte hur länge det tar, utan att det var värt tiden.

/ André Karring

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln