Tabellen är lagets tatuering

av mästaren - bernt ljung

IK Brage, som sedan starten 1925, bara ett fåtal gånger varit nere i div I (läs div III) för att sedan tämligen snabbt ta sig upp igen, ser nu dessvärre ut att bli förankrade på denna för klubbens historiskt felaktiga nivå. Vad än värre är, att när detta skrivs så har klubben endast två poäng tillgodo till nedflyttningsstrecket. Detta prekära läge borde sporra alla inblandade till att satsa allt man har i kampen för att ta sig upp i tabellen, och därefter, om möjligt kriga ännu hårdare för att ta laget tillbaka till den nivå där klubben normalt har sitt basläger.

 

Etiketter: mästaren

Döm av min förvåning eller snarare besvikelse när jag läser vad den under säsongen nyligen lokalt rekryterade tränaren säger: ”Vi sneglar inte på tabellen”. Jag utgår ifrån att denna tränare är kapabel till den förändring som nu är nödvändig men min uppfattning är att för en A-lagstränare så är tabellen allt. Det är ett levande facit på lagets förmåga. Man kan också se det som lagets gemensamma tatuering som med hårt arbete på planen alltid kan förbättras och snyggas till. Nu är det vad som presteras på planen, och inte vad man säger som räknas, men inställningen är trist läsning för de trogna supporters som åtminstone i teorin drömt om en klassisk Bragehöst fylld med spänning och mirakel.

Noterade att damlandslaget nu kommer att kunna avgöra på egen hand i kommande kval. Om laget inte blir bättre så känns det inget bra eftersom de för tillfället lyckas bäst när de får hjälp av andra.

Jag gillade straffsparksläggningar som spelare, och jag gillar fenomenet fortfarande. Den oregisserade och oförfalskade dramaturgi som skapas tillsammans med den ovisshet som ligger framför spelarna och åskådarna är idrottslig dramatik i sin bästa skepnad. Om man bara konsumerar fotboll som underhållning så är detta en optimal slutscen. För alla dem som har hjärtat i ett av lagen kan det vara en mardröm som också slutar i en resultatmässig sådan. Många tycker att en straffsparksläggning är ett lotteri och därför fel sätt att avgöra en match på, men jag tycker annorlunda. I minst 120 min har två lag tävlat och duellerat mot varandra i anfallsspel och försvarsspel utan att något av lagen lyckats fällt sin motståndare och nu återstår endast ett moment, nämligen straffsparkar. Den senaste som finns på näthinnan är den från U21-EM i somras.

Två lag med olika ingångslägen och förutsättningar som stångats i 120 minuter ställdes nu mot varandra i den oåterkalleliga slutuppgörelsen om guldmedaljerna, kan det bli bättre underhållning? Innan straffarna kunde man bara hoppas att de svenska killarna kunde överträffa sig själva en sista gång och placera tillräckligt med bollar bakom turneringens bäste målman, CS Maritmos, José Sá. Så här efteråt frågar jag mig hur det var möjligt att med den tröttheten och nervositeten i kropp och huvud kunna prestera sådana enastående straffar vilka ställde den portugisiske pantern, hur mycket han än slet, utan pareringschans. När duktige Carlgren gör en strålande räddning i omgång tre hamnar portugiserna i mentalt parterrunderläge och vi i stugorna börjar nu tro på att detta kan gå vägen på riktigt.

Ett par minuter senare jämnar en av årets lamaste straffar ut oddsen och inget är nu längre givet inför avslutningen. Då stegar Nilsson Lindelöf fram och trycker in bollen både iskallt och otagbart. Hans agerande bäddar inte bara bra för Sverige, utan han sätter nu också Carlgren i skön en position som potentiell matchhjälte. Om Portugals femte straff blir mänsklig så har Carlgren 50% att rädda. Väljer han rätt hörn så förbättras oddsen dramatiskt. Portugals femte straff är mänsklig, på gränsen till svag vilket gör att Carlgren enkelt kan parera denna attack och därmed triumferande och snyggt avsluta inte bara en internationell fotbollsturnering, utan även en av de mest minnesvärda och bäst genomförda straffsparksavgörande jag har bevittnat…

/Mästaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln