Det stora äventyret

av tränaren - Nils Montan-Lund

När jag började som fotbollstränare var drömmarna och målen egoistiska.
Jag ville se mina spelare i landslaget en dag, i de stora ligorna. Jag ville bli Sveriges bästa spelarutbildare och kunna stolt slå mig för bröstet. Det var mina mål och min mening.

 

Etiketter: tränaren

Visst förstod jag att vägen dit var glädje, att den var förutsättningen.
Nej, jag toppade inte laget i matchsituationer, men jag tränade fortfarande selekterade grupper – det gemene man kallar för förstalag. Enligt logikens alla regler var det ju här framtiden skulle finnas, någonstans.

Efter ett par år började den där målbilden blekna allt fortare, i takt med att andra tankar och idéer började ta form. En insikt om att det inte var så svart eller vitt. Jag började förstå varför jag egentligen ville hålla på med det här - för att göra skillnad, för att skänka andra mål och mening.

Som fotbollstränare får du träffa och lära känna så många olika människor, personligheter, med olika bakgrunder, förutsättningar, målsättningar och drömmar. Det är ett sant privilegium, en skola för livet.

Ganska snart inser man att bland de spelare du tränar, så finns det de som inte kommer att komma i närheten av en landslagströja, men där fotbollen oavsett är det största äventyret de kommer att vara med om. Där luftmadrasser i trånga klassrum, oklippta och leriga gräsplaner, en dag på Gröna Lund, den där träningen i ösregn, spännande matcher, medaljer och, inte minst, alla kompisar är det finaste och roligaste de kommer att uppleva och alltid bära med sig.

Det är någonstans där, som alla de där egoistiska målen läggs åt sidan.
Det är någonstans där, som man lär sig att värdesätta det här livet på riktigt.
Det är någonstans där, som man förstår att det här är det största äventyret man själv någonsin kommer att få vara med om.

Visst, viljan och ambitionen att hjälpa dem förverkliga sina proffsdrömmar, kommer aldrig att försvinna. Men nu enbart för deras egen skull.
Själv blir jag lika stolt över de som väljer att stanna kvar inom fotbollen och spela vidare även på lägre nivå, eller som vill ge tillbaka och själva blir tränare.

Jag är lika stolt över dem oavsett om laget åker ur i ett gruppspel, eller kämpar sig hela vägen till guldet. Men då med en värmande känsla från deras lysande ögon och glädje över att få lyfta den stora pokalen där uppe på podiet.
Det där minnet för livet de alltid kommer att bära med sig - tillsammans.

Det är här man blir en bättre tränare.
Det är här man förstår att kvalitet är så mycket mer än vinster och förluster.
Det är här man utvecklas som människa.

När jag nu blickar tillbaka, förstår jag att jag aldrig kommer att glömma ett enda lag, eller ens en enda spelare som jag har tränat. Och jag tänker och förstår att jag har varenda en att tacka för all glädje och utveckling. Precis som alla tränarkollegor och föräldrar som stöttat, stöttar och alltid gjort precis allt för att förutsättningarna ska vara de allra bästa.

Så nu står man här och kunde inte bry sig mindre om att träna ett selekterat förstalag – ett lag som hjälper mig att vinna titlar och framstå som en bra tränare.Det enda som spelar någon roll är att varje dag göra sitt allra bästa, för att var och en ska få bästa möjliga förutsättningar att förverkliga just sina drömmar och mål, få sitt stora äventyr och hela tiden hålla lågan brinnande – tillsammans.

/Tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln