Adelsmärke

Av mästaren - bernt Ljung

Oavsett en klubbs nivå eller inriktning så finns där en samhörighet, en gemenskap och i många fall även en stolthet. Varje klubb har även sitt speciella kännetecken, sitt adelsmärke. Hos en del klubbar lyser märket starkt, som en själ i en historia. Hos andra är det svagare och i en del fall kan det till och med vara svårt att finna det. Numer finns det klubbar som inte längre har något adelsmärke värt namnet eftersom det har tappats bort eller snarare offrats i kampen om framgång och pengar eller vilka nu orsakerna kan vara. Vem eller vilka driver på denna förändring då? Är det spelarna? Styrelse? Stadgar? Tränare? Sponsorer? Ägare? Medlemmarna?   

 

Jag är inte hockeyintresserad och jag kan inte mer om Leksands IF än någon annan men jag tar dem som exempel här. Förutom att jag är dalkarl så har deras storhetstid i tid krockat med mina tonår. Enligt mig så är deras adelsmärke grundat i tidigare generationers sätt att spela hockey. Jag inbillar mig att den generation som representerade klubben i början var lirare från nedre Siljan som gillade att dribbla och hade en lekfullhet i sinnet. Det är möjligt att tränaren hade en annan tanke men valde att i stället uppmuntra spelarna att lira som de ville eftersom det gick bra. I flera år spelade sen klubben vacker teknisk hockey med betydligt fler lirare än vattenbärare. Förmodligen så valde man i många år spelare efter den hockeystilen som spelarna skapat och som gjorde klubben populär i hela landet. Jag tror därför att i Leksand, så var det spelarna som skapade klubbens adelsmärke. Idag spelar laget annorlunda. Läste nyligen att en motståndare tyckte Leksands sätt att idag spela hockey är en skam för sporten. Om denna kursändring stämmer så är ju adelsmärket underordnat en klubbs varumärke eftersom det i Leksands fall förstärkts hela tiden. Nu är ju adelsmärke och varumärke inte samma sak men det är intressant i Leksands fall att spelet, det vill säga själva hantverkets utformning är mindre viktigt än resultaten och att adelsmärket offras för att få spela mot de bästa lagen. Givetvis har spelet utvecklats och ingen kan spela som man gjorde förr men kraven att leva upp till det som gjorde klubben populär behövs inte eftersom det inte verkar efterfrågas här…

Från Siljansbygden till Spaniens nordostkust är steget långt och därför kan jämförelsen mellan Leksand och Barca halta men klubb som klubb. Jag är ingen expert på den katalanska giganten men har en hyfsad bild av hur de spelar och hur de vill att jota ska spelas. I alla matcher jag sett Barca så har de, med kanske något undantag, alltid haft ett enastående passningsspel över hela banan. Här ska bollen passas hela vägen ända fram till mållinjen innan någon från nära håll avrättar snyggt. För att klara det sättet att spela så räcker det inte med en god funktionell teknik utan det krävs en bollbehandling i absoluta världsklass. Har du inte den egenskapen kan du aldrig bli intressant för klubben. Och skulle du av någon anledning ändå få en tröja så skulle du bli utbuad på Camp Nou om du inte kan leva upp till de grundkrav som traditionen kräver och som publiken där förväntar sig. Här ska fotboll spelas som adelsmärket påbjuder annars får det vara…

I handbollspausen Sverige-Polen har fem spelbolag satsat tonvis av reklampengar för att på ett så raffinerat sätt som möjligt dölja det faktum att de vill tjäna så mycket stålars som det bara går på dig och mig. Om jag är medelsnittssvensk eller inte har jag ingen aning om men jag blir noll procent sugen på att spela på poker, maskiner, hästar eller vad nu som erbjuds. I stället blir jag grinig och hundra procent säker på att jag aldrig någonsin ska fastna i deras nät som sannolikt gör mig fattigare, och spelbolagen sannolikt ännu rikare…

Salve 

Etiketter: mästaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln