MATCHFIXING

Av tisdagskrönikören - Tobias Dahlberg

Idrottsgalan, inställda matcher, spelskandaler och Liverpool. Veckan har skapat en känslomässig orkan, likt den snöstorm som dragit in över USA., men värst har nyheten från finsalongerna varit.
 

Etiketter: tisdagskrönikören

Förra veckan slog bomben ner i idrottens kanske mest ärliga korridorer. Att en fotbollsspelare skriker ”fuck off” till domaren är mer väntat än oväntat, men när en tennisspelare tar till samma verbala uttryck nämns han som en ”McEnroe”.
 
I och med den värdighet som tennisen besitter väntar man sig heller inte att någon spelskandal ska crasha en sport som tennis. Vad som gör situationen än mer bisarr är att det ska ha skett under tennisens nobelmiddag, i den finaste av turneringar, nämligen Wimbledon.
 
Det smärtar mig djupt att en sport som tennis ska smutsas ner av detta oglamorösa sätt att försöka tjäna extra pengar.  Speciellt när det gäller aktiva spelare på absoluta elitnivån, i den sport tilliten var som störst. Betonar VAR.
 
Nyheten nådde oss bara ett dygn innan årets första grand-slam-turnering, Australian Open, startade. Blir inte hela eftersmaken, som sätter sig på Australian Open, väldigt bitter? Blir inte känslan lite som dagen efter en fest? ”Vad roligt det var igår, men idag känns allt för djävligt. Aldrig mer, alltså.”
 
Kontrasten är sagolikt stor när man 17 000 kilometer bort från Australian Open ser ett utskällt Liverpool bjuda på den roligaste fotboll en läktare förmodligen någonsin skådat. Och för Liverpool-fansen kunde kvällen knappt sluta bättre. Adam Lallana såg i den 94:e minuten till att avgöra med sitt 5-4-mål. Jag kan garantera att Glenn Strömberg var i sitt esse, som bara Glenn kan vara.
 
Den matchen, den glädjen och den magiska avslutningen kommer dessvärre inte vara det som sitter fast på min näthinna efter veckan. Dessvärre tar spelskandalen större plats och blir som en ihållande förkylning. Den vägrar att ge sig och man vet inte om man är på väg att tillfriskna eller rent av hamna i en influensa.
 
Det är just denna typ av idrottssmärta som förpestar hela sportvärlden och som drar ner trovärdigheten på allt vad det innebär. Tennisen kan ibland behöva en McEnroe, precis som längdskidor behöver den fighting spirit som Petter Northug skapar.
 
Men ingen sport vill någonsin ha med fuskare att göra.
 
Mitt i allt detta slogs jag av en fråga, en fråga jag har ställt till mig själv i några dagar nu. ”Vad är värst, att fuska via matchfixing eller att dopa sig?”
 
I ärlighetens namn så är ju doping ett slags matchfixing. Man tar preparat för att på otillåtna sätt göra sig själv bättre. När man blir bättre vinner man enklare. Vinst leder ofta till prispengar. Och det är hit de vill allihop - till pengarna.
 
Frågan är då vem som egentligen är värst, spelaren som ställer upp på lägga sig i en tennismatch, eller Maradona, som vid flera tillfällen åkte fast för doping, bland annat under fotbollens nobelmiddag - VM.
Jag låter frågan vara öppen, som ger er ett perspektiv på hur fusket kan vara mer utbrett än vad vi tänker.  
 
Blir du förfrågad om matchfixing någon gång, se till att folk får reda på vilka dem är, så de får stå till svars för sina synder.

/Tobias Dahlberg

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln