Idrottens inre drivkraft

Av tisdagskrönikören - Tobias Dahlberg

För 35 år sedan föddes en grabb,
För 35 år sedan föddes en karriär,
En karriär som byggdes via inre drivkraft.
 

Etiketter: tisdagskrönikören

När jag i torsdags besökte en ishall mötte jag en pappa med sin son. Sonen var iklädd full målvaktsutrustning, samtidigt som pappan körde stenhård teknik- och fysträning med grabben. I samma stund stod ett annat gäng unga killar och tränade avslut på ett tomt mål.
 
Igår gjorde Zlatan fyra mål i en match, tre av dem inom loppet av 10 minuter. Han gjorde ligamål nummer 99, 100, 101 och 102 i samma match. Han har gått från Rosengård och fattigdom till Paris och lyxliv. Han är ett praktexemplar som bevisar att det inte är pengarna som är drivkraften, utan att sportsliga framgångar är det som räknas mest.
 
Att pappan i ishallen inte var kompetent nog att förstå att om hans grabb ska bli en framgångsrik idrottsman (vilket inte är ett krav bara för man håller på med idrott), så måste drivkraften komma inifrån. Om nu grabben tycker det är kul med hockey, då är det garanterat att spela med sina kompisar han tycker är roligt.
 
Under vår tid på isen såg jag grabbens långa, suktande blickar, efter att få stå mellan stolparna vid det mål där de andra grabbarna hade skotträning. Istället tvingades han köra teknikträning med sin farsa.
 
När Zlatan lämnade Malmö för Ajax hade han redan uppnått två drömmar. När han lämnade Ajax fortsatte drömmen in i nästa fas. När Zlatan var lika gammal som den grabben jag såg i ishallen, fick hans mamma skrika på honom från balkongen, för att han överhuvudtaget skulle komma hem och äta. Zlatan ville inte äta, han ville spela spontanfotboll med gänget på gården.
 
När Zlatan lämnade Juventus för Inter fortsatte drömmens resa och när flytten till Barcelona kom trodde vi alla det var på toppen. När Zlatan åkte till Friends Arena  för att inviga Sveriges nya nationalarena i en träningsmatch mot England, var det under kritik han bevakades. Brittisk media beskrev Zlatan som en medelmåtta - Zlatan vill inte vara någon medelmåtta.
 
Han åkte till matchen för att visa britterna vem han är. Med fyra mål, varav ett via en cykelspark uppnådde han ett nytt mål. Alla drömmar och mål, uppnådda för att han hade och har en inre drivkraft. Inte för att någon tvingar honom till det.
 
Den idrottare som blir en framgångsrik idrottare blir det för att drömmen kommer inifrån hans eller hennes själ. Inte för att en förälder, via sina barn försöker uppnå drömmen de aldrig själva gjorde.
 
Om den grabb jag träffade på i ishallen fått spela spontanhockey med de andra grabbarna skulle det innebära att han kommer hålla på med idrotten så länge han vill och inte hans föräldrar. Framförallt kommer han tycka det är roligt mycket längre.
 
Framgångsrika idrottare är inga experiment. Du behöver inte äta PRECIS vad kostcirkeln säger. Du behöver inte träna PRECIS varje teknikdetalj för att bli bäst. Det du behöver är spontanidrott och inre glädje för idrotten. 
 
Jag ångrar fortfarande att jag inte frågade pappan vad han höll på med.

/Tobias Dahlberg

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln