På andra sidan konfekten

Av onsdagskrönikören - Karl Sundström

Lördag var en glädjens dag. I Leicester fick Claudio Ranieri och Wes Morgan till slut ge framgångssagan dess vykortsbild. Och 25 mil norrut säkrade Middlesbrough efter sju säsongers bedrövelse avancemanget till Premier League. Efter en helg som denna tänker jag på Claudio och Kapten Morgans renässans. Jag tänker på Andy King. Jag tänker på Steve Gibson och Stuart Downing. Men jag ägnar även han som återigen fick se sig blåst på konfekten en tanke.
 

Etiketter: onsdagskrönikören

Under hela Anthony Knockaerts seniorkarriär har det funnits en känsla av att han har varit en lite väl stor fisk i en för liten damm. När det väl kommit till kritan har det sällan blivit som tänkt. Han blev snabbt en av Leicesters nyckelspelare och hade i sin debutsäsong chansen att från straffpunkten skjuta laget till play off-final på Wembley. Men Almunia räddade fransmannens straff, Watford ställde om och Troy Deeney satte avgörandet. Scenerna, med den tårögde Knockaert inkluderad, är redan en modern youtube-klassiker. ”A nightmare”, som Knockaert själv kallade det i en intervju med The Daily Mail.
 
Säsongen därefter var han ännu bättre i ett Leicester som lekte sig fram till Championship-titeln. Väl i Premier League fick han knappt något förtroende alls och lämnade, efter nio ströframträdanden, för Standard Liège. Därefter började en kille som heter Riyad Mahrez att mullra i gång innan Leicester först räddade kontraktet och sedan skrev fotbollshistoriens mest sensationella saga.
 
I januari återvände Knockaert till den brittiska fotbollen. Hos Brighton har han, likt i Leicester, snabbt blivit till en nyckelspelare i skrällgänget som i lördags alltså var ett enda mål ifrån att spela i Premier League nästa säsong. Under förra veckan hann han med att först utses till månadens spelare i The Championship och sedan gratulera årets spelare i Premier League, Riyad Mahrez. ”Brilliant, brilliant, brilliant. No jealousy”, medgav han i samma Daily Mail-intervju.
 
Måhända att det inte fanns någon känsla av bitterhet. Knockaert med en Premier League-pokal i handen hade på sätt och vis varit symboliskt. Mannen som reste sig efter tårarna och likt Vardy, Mahrez, Morgan, Kanté och alla de andra lyckades studsa tillbaka på sina sätt och vis. Samtidigt har Knockaert – olikt Vardy, Mahrez, Morgan och Kanté – alltid fått finna sig i någon slags stjärnroll. Han har varit juvelen i kollektivet och tog i och med flytten till Brighton vid där han senast lämnade The Championship. På så vis passar inte historien om Knockaert in på historien om Leicester City. Samtidigt går det att argumentera för att Leicester aldrig hade varit där dem är i dag om det inte vore för Knockaerts bravader.
 
Med Leicester-tiden bakom sig och tårarna torkade tar han nu nya tag. På fredag kliver Brighton & Hove Albion in i ett kvalspel till Premier League. Anthony Knockaert har stått där förut. Han vet hur det känns. I ett tämligen profilfattigt (nåja, Bobby Zamora är mest utanför planen numera) Brighton har han fått axla lite av en stjärnroll jämte Tomer Hemed. Brighton suktar efter högstaligan. Tränare Hughton suktar efter den serie han så barockt sparkades ifrån. Och Knockaert? Han ska en gång för alla visa att han kan vara en stor fisk i en alldeles lagom stor damm.

/Karl Sundström

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln