På drömmarnas slutstation efter 90 års vandring

Av onsdagskrönikören - Karl Sundström

Alla drömmar bär till Wembley. Det är den engelska fotbollens epicentrum. Det är skådeplatsen för de Buster-lika barndomsdrömmarna. Det är, för att tala U21-språk, Ropsten – slutstationen.
 

Etiketter: onsdagskrönikören

Drömmen om Wembley är också ledmotivet i sagan om fotbollen i Hereford. Den lilla klubben från den sömniga engelska industristaden som stått för nationens största fotbollsskräll. Året var 1972 då femtedivisionslaget Hereford via omspel besegrade och slog ut giganterna Newcastle. Målskyttarna Ronnie Radford och Ricky George blev över en kväll nationella angelägenheter och satte Hereford på kartan. Segerbilderna – med Radfords supervolley och planstormningen på lervällingen till fotbollsplan – kablas än i dag ut som bilderna av turneringens essens.
 
För England älskar verkligen sagan om den där mytomspunna eftermiddagen på Edgar Street. Det var The Magic of the FA Cup – sinnebilden för drömmen om Wembley. En dröm som i mångt och mycket ofta förblir just en dröm. Så var även fallet för Hereford som inte kunde rå på West Ham i den efterföljande omgången.
 
För varje år som sedan gick hamnade Hereford allt längre från Wembley-drömmarnas förlovade rike. Den typ av ekonomisk vanskötsel som vi ser i allt för många brittiska klubbar fick 2014 sitt bittra slut. Konkurs efter 90 år av fotbollsexistens och en klubb bortblåst från fotbollskartan.
 
Men där modern fotboll är som sämst är det inte långt till när den är som bäst. Fotbollen i Hereford fick åter liv då Hereford United återuppstod som Hereford FC. Den typ av supporterinitiativ som tidigare bland annat gjort AFC Wimbledon till en Football League-förening. Mycket var sig likt – med den stora skillnaden att klubben fick börja om i niondedivisionen. Ännu lite längre ifrån Wembleys glitter och glamour.
 
Mycket kan sägas om de brittiska fotbollscuperna av i dag. Vi kan prata om hur FA-cupen bortprioriteras av storlagen och hur ligacupenen fått en reservbetonad karaktär. Det som trots allt gör det intressant är de demokratiska grundfundament som idén om cupspelen alltjämt står på. Alla får delta i FA-cupen och allt slutar på Wembley. Det var genom FA-cupen som Hereford blev ett begrepp inom engelsk fotboll. 44 år efter miraklet på Edgar Street har det börjat mullra i Hereford igen. I FA Vase Cup – turneringen för brittiska amatörlag – säkrade Hereford i helgen sin plats i finalen. Vart finalen spelas? Wem-ber-ley.
 
De trogna prenumeranterna på Wembley-matcherna har kritiserat den nybyggda versionen. Försämrad akustik, tvivelaktig matta och en arena som ju större Monstertruck-jippona blir, bara tappar mer av sin charm. Som betraktare utifrån är också känslan att Wembley-matcherna efter nybygget sällan lever upp till sin hausse. Sådan modern-fotboll-retorik spelar föga roll när Hereford den 22 maj kliver ut på gräsmattan och möter Morpeth Town. Wembley är lika mycket koncept och dröm som en fotbollsarena. Själva drömmen i sig kan ofta vara lika vacker som verkligheten – men varje saga har likväl sin prins och drottning.
 
På gamla Wembley tog det 39 steg innan man möttes av drottningen och den silvriga pokalen uppe på hedersläktaren. På nya Wembley får man traska 107 steg till sagans förlösande slut. I drygt 90 år har Hereford vandrat genom cupknallar, lervällingar och sportslig misär. När de slutligen når Wembley har de nått sina drömmars slutstation.

/Karl Sundström

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln