Det gemensamma språket

Av onsdagskrönikör - Joakim Forsell

I helgen bjöd jag hem två vänner för första gången. Det är väl ingenting konstigt med det för någonstans måste ju en vänskapsrelation börja. Det enda problemet vi har är att vi inte pratar samma språk.
 

Etiketter: onsdagskrönikören

Jag har berättat om den ene av mina kompisar förut. Han har hunnit bli 15 år nu och är en ensamkommande flyktingkille från Eritrea. Vi har träffats med jämna mellanrum sedan i somras och gradvis har hans svenska förbättrats. Han studerar svenska och matematik varje dag men vi har fortfarande ganska svårt att förstå varandra, framförallt om vi hörs på telefon och inte kan använda oss av kroppsspråk. Den andra killen som var här är hans bästa vän. Kompisen är två år äldre och de har tillsammans flytt sex månader till fots för att komma hit. De kommer från samma by och har varit vänner hela livet och det märks att de har en nästan broderlig relation.
 
Fotboll är ett av deras stora intressen och Real Madrid är favoritlaget. Efter att ha ätit tacos för första gången i sina liv startar vi tv:n och det obligatoriska FIFA-spelandet är igång. När vi sitter och spelar reagerar jag plötsligt på att mina vänner pratar svenska till tv:n. Alltså pratar är en underdrift, de skriker ut sin frustration på dåliga passningar, missade målchanser och slarviga spelare. Men de gör det på svenska. Under vårt tidigare tacoätande och de gånger jag tidigare träffat dem tillsammans har tegrin varit språket som gällt i alla situationer. Nu använder de istället ord som inkast, domare, målvakt och utspark och till min stora glädje minns jag plötsligt när jag var i samma situation.
 
När jag under våren 2012 flyttade till en lägenhet i Köpenhamn kunde jag inte ett enda ord danska. Jag förstår att den här liknelsen kan bli på gränsen till patetisk, det är viss skillnad på att lära sig svenska om man kommer från Eritrea eller lära sig danska om man kommer från Sverige, men likheten finns där.
 
Eftersom jag flyttade på vinst och förlust utan att ha ett jobb blev det ganska mycket tid att fördriva i lägenheten. Som tur var hade jag tillgång till ett par olika kanaler på min lilla tjock-tv och där visades både dansk och utländsk fotboll, med danska kommentatorer. Ända sedan jag flyttade till Danmark har jag fått frågan om jag har lärt mig siffrorna. Ja, det är klart jag har. Genom fotbollen. En halvlek är fem og fyrre (förre) minuter och två halvlekar är sammanlagt halvfems minuter. Har det gått en timma är det tredive (trädve) minuter till slutsignal.
 
Jag lärde mig vad anfallare och mittfältare heter och genom att lyssna på kommentatorerna lärde jag mig att förstå en stor del av språket relativt snabbt. Fotbollskommentatorer pratar dessutom ofta på ett sätt som gör att det är lätt för vem som helst att förstå vad de säger. Tänk på det nästa gång ni ser en match.
 
Jag märker att mina vänner tar åt sig av precis samma saker som jag gjorde. De frågar mig om det är något de inte förstår och jag får försöka förklara med kroppsspråk och väldigt lätt svenska. Men när ordet fastnar så sitter det kvar. Skillnaden från första gången vi träffades är enorm. De är inte längre för blyga för att ringa mig och fråga saker utan flera gånger i veckan piper telefonen till med frågor om allt mellan himmel och jord.
 
Söndagsklockan närmade sig 20:45 och det var dags för kvällens höjdpunkt. Villareal mot Real Madrid. Två deppiga killar fick se hemmalaget gå upp i tvåmålsledning innan ”los blancos” satte fart och vände på steken. Ett öronbedövande jubel bröt ut i min soffa när Alvaro Morata nickade in ledningsmålet i slutet av matchen. Mina kompisar har drömmar om att bli fotbollsproffs, men samtidigt finns en realism hos dem som säger att det kanske är för sent för att lyckas med det. När jag frågade vad de kunde tänka sig att göra om de inte bli fotbollsproffs fick jag ett högt gemensamt svar: Fotbollskommentator för Real Madrid.

/Joakim Forsell

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln