Det bortskämda landslaget

av torsdagskrönikören - Nils Montan-Lund

Så var det äntligen dags igen. Det svenska herrlandslaget är klara för EM 2016, efter två av de bästa matcherna man presterat på mycket länge. Dessutom mot Danmark som gick in med ett statistiskt och psykologiskt övertag i dubbelmötet.

 

Det blev två matcher där vår i särklass största fixstjärna hade stor Zhow och blev ”Zlagteren”. Han som aldrig hade gjort mål på, eller vunnit mot danskarna. Som kom från en lång, tuff period. Som varit kraftigt ifrågasatt. Zlatans måljubel efter den sagolika frisparken sade väl egentligen allt. Det var glädje, lättnad och total eufori. Han sköt Sverige till EM och sig själv tillbaka in i det internationella strålkastarljuset.

All denna glädje, all denna dramaturgi hade vi kunnat vältra oss i. Spelarna, ledarna, fansen och media. Men efter slutsignalen stod de blågula landslagsprofilerna i TV och tyckte synd om sig själva. ”Tidernas sämsta landslag”, hade de kallats. Kanske dags att döpa om dem till ”Tidernas mest bortskämda landslag” i stället.

Faktum är ju att kritiken medialt och från fansen varit berättigad. Förra året vann man bara en ynka tävlingsmatch, mot Liechtenstein. I år har man besegrat Liechtenstein ännu en gång, Moldavien två gånger, Montenegro en gång och så Danmark hemma mot Friends Arena – det är ju inte ett jätteimponerande facit. Särskilt inte när man väger in att de blev plågsamt utraderade både mot Ryssland borta och Österrike hemma.

Så när spelarna stod där efter EM-avancemanget och valde att prata om kritiken från media, hur de hade motbevisat alla journalister som varit så negativa, lade de sordi på hela tillställningen. Det blev ett ytterst oklädsamt och obekvämt vältrande i självömkan.

De glömde ju i samma veva att avancemanget på sitt sätt gör att de undkommer kritik de egentligen borde ha. De har fortfarande stora svårigheter med att vara spelförande. De hade marginalerna på sin sida mot ett snudd på overkligt trubbigt Danmark. De röde og hvide spelade riktigt bra fotboll, men förvalta chanser kunde de inte. Sen är varken Simon Kjaer eller Daniel Agger vad de en gång varit och det blev både vi och de själva påminda om gång på gång.

Sverige i sin tur fick återigen förlita sig på en habil försvarsinsats – och Zlatan. Oscar Lewicki får vi inte glömma heller, som fullständigt utraderade Christian Eriksen. Återväxten ser trots allt lovande ut för Blågult. Emil Forsberg sprang på allt och lite till och fick dessutom äntligen utdelning. Annars har han, något ironiskt, varit själva sinnebilden för det danska landslaget. Spelmässigt ett ständigt hot, men avsluten hade fram till playoff-mötet på Friends Arena inte lett till någonting.

 

Med U21-EM färskt i minnet är det klart att insatserna mot Danmark inger ett visst hopp inför den kommande turneringen i Frankrike. Tänk om spelarna i glädjeyran efter slutsignalen i Parken istället pratat om drömmarna inför det så efterlängtade slutspelet.

Eller så avslöjade de kanske ett potentiellt framgångsrecept?
Kritik är kanske är den tändvätska som behövs för att det här laget ska brinna på riktigt. Så här får de en stor skopa att ta med sig, det bortskämda landslaget.
Lycka till!

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln