Annorlunda perspektiv

Av supportern - Leonard Jägerskiöld Nilsson

Förra veckan ringde jag in det nya året i Berlin tillsammans med nära och kära. En resa som inte alls präglades av fotboll. En resa som istället fokuserade på återhämtning, festligheter, kulinariska upptäcktsresor och flertalet kulturella besök. Pretentiöst men roligt om ni så vill.

 

Vanligtvis rör jag mig inte alltför ofta i den kulturella världen och dess sfär och fick därför en tankeställare efter söndagens besök på Berlins historiska museum. Jag vet inte hur er uppväxt var men när jag fostrades iklädd pastellfärger (80-talist som jag är) fick jag ständigt höra om det trettioåriga kriget och den svenska stormaktstiden. Om hur Gustav II Adolf tappert kämpade i dimman i slaget vid Lützen 1632 och om hur tyskarna brukade berätta skräckhistorier om "svensken" för sina barn. Fakta som inpräntades i mitt och i alla mina vänners huvuden som om det vore världens sanning. Som om det var en naturlig del i en global allmänbildning. Och så har det egentligen förblivit sedan dess. Inte för att jag ägnat Gustav II Adolf speciellt mycket tanke eller tid har han och hans eskapader ändå legat någonstans i bakhuvudet som en latent självklarhet. En sak som alla har koll på. Tydligen dock inte tyskarna.

För er som inte har varit på det historiska museet i Berlin kan jag berätta att det tornar upp sig i den östra änden av Unter den Linden som en klart överdimensionerad herrgård eller som ett mindre slott. Vi pratar alltså flera våningar, hektar och kilometer korridorer främst tillägnat Tysklands krigshärjade historia men även Europas samtida utveckling. I flera timmars historiskt vandrande hittade jag ingenting om den svenska stormaktstiden eller ens om tyskarnas bataljer med "svensken" under det trettioåriga kriget. Inte ens dimman vid Lützen fanns att finna. Som om den var spårlöst försvunnen. Denna, för mig, förbluffande upptäckt fick mig att fråga en museiintendent om just de våldsamma slagen med Sverige. Om det krig som betytt så mycket för oss och för min generations pastellklädda historielektioner. Artigt men bestämt förklarade intendenten att det visst fanns en utställning om det trettioåriga kriget men att just drabbningarna med Sverige inte var med. Eftersom att de inte var så intressanta i jämförelse med tyskarnas stridigheter med fransmännen under samma period.

"Jaha", var det enda jag kunde få ur mig handfallen som jag var. "Dumma svensk", tänkte han säkert medan han promenerade vidare. Detta fick mig dock att, föga oväntat, tänka i fotbollsreferenser. För även om vi är medvetna om att vi har ett svagare herrlandslag i fotboll än tidigare är det ändå med en slags naiv stolthet som vi gärna lyfter fram profiler som Källström, Isaksson och Sebastian Larsson utöver den gode Ibrahimović. Spelare som dock inte ens de mer fotbollsrutinerade berlinarna har koll på:

- Källström var väl han som inte gjorde en match för Arsenal?
- Var inte Isaksson han som släppte in åtta mål i en match för Manchester City?
- Henrik Larsson!? Spelar han fortfarande?

Spelare som vi alltså, med rätta, ser som bra svenska fotbollsspelare samtidigt som den gemene fotbollstysken inte kunde bry sig mindre. Och frågan är om det även gäller vår svenska fotbollsframtid? Vi sätter just nu stort hopp till John Guidetti som öser in mål på skotska bakgårdar och till succémannen Valmir Berisha som nyligen blev hemskickad från den grekiska gärdsgårdsligan utan något positivt resultat. Jag menar inte att vare sig Guidetti eller Berisha på något sätt är dåliga. De är klart dugliga spelare med framtiden för sig men jag menar  att det handlar om perspektiv. Samtidigt som vi skriker oss hesa när vi hoppas på den svenska framtiden vet inte ens Fotbollseuropa vilka spelare vi pratar om. Jag menar, vet du ens vem Kelechi Iheanachi är?

Nej, tänkte väl det. Nigerianen som utsågs till bästa spelare i U17-VM. Det handlar som sagt om perspektiv.

I övrigt rekommenderar jag Berlins historiska museum starkt.

/Supportern
 

Etiketter: supportern

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln