Den förkastliga nivåanpassningen

Av torsdagskrönikör - Nils Montan-Lund

Nivåindelning, eller nivåanpassning, är en företeelse som i dag mer eller mindre bannlyst i svensk barnfotboll och större delen av ungdomsfotbollen. Orden är snudd på landsförvisade.  Det hämmar utvecklingen och går stick i stäv med barnrättsperspektivet. Eller?
 

Otaliga gånger har jag hört hur illa det är med nivåanpassning, hur barn riskerar att bli kränkta och må dåligt och att alla ska få vara med på samma villkor, oavsett. Ett ganska märkligt påstående, då vi vet att människor är olika och har olika förutsättningar. Vad som är bäst för en person, kan vara sämsta tänkbara för en annan.
 
Jag ska ta ett exempel: En skolträningsgrupp i 10-11-årsåldern jag hade en gång. Den bestod av alla möjliga fotbollsspelare. De som hade spelat sedan de var 5-6 år, de som spelat i ett par år, de som höll på med flera idrotter, de som bara höll på med en och sen de som inte höll på med någon och inte ens testat på att röra en fotboll.
 
Vi inledde terminen med att låta alla träna tillsammans i en stor grupp, men plötsligt kom ett barn fram och frågade: ”Kan vi inte göra två grupper?”. Varför då, undrade jag och fick till svar: ”Flera av oss har aldrig spelat fotboll förut och vill lära oss från början”. Jag försökte motivera barnet med att fotboll kan alla spela, man lär sig och blir bättre längs vägen. Men efter ett tag gick jag ändå med på att göra två gruppen: En för de mer erfarna och en för de mindre erfarna, för att de sistnämnda skulle få testa på i lugn och ro.
 
Några protester blev det inte heller. Jag tog hand om gruppen med de som var nyare till fotboll. De lärde sig, sakta men säkert.
 
Grupperna blev också lite lätt flytande. Några från den mer erfarna gruppen bad om att få vara med i den mindre erfarna. Några i den mindre erfarna gruppen började träna med den mer erfarna. Inga stängda dörrar. De var glada och nöjda. En nivåanpassad verksamhet, på barnens villkor och önskemål.
 
Sura miner blev det bara om grupperna spelade match tillsammans. De mindre erfarna tyckte att de inte riktigt hängde med när tempot skruvades upp. Att de blev av med bollen så kvickt, nästan så fort de fick den.
 
Det absolut mest intressanta var barnens prestigelöshet i nivåanpassningen. Att träna fotboll i den mindre erfarna gruppen var ingen skam.
 
Så hur är det egentligen med nivåindelning/nivåanpassning. Är det så förkastligt som många vill göra gällande?

Nej, såklart inte. Det handlar om hur och varför man gör det. På vilka grunder, medvetenheten om eventuella effekter av det och förståelsen för vad det är man egentligen ser. Det kan ju faktiskt vara så att någon i den mindre erfarna gruppen är den som om fem år plötsligt ses som den stora talangen.
 
Nivåanpassning behöver ju dessutom inte enbart handla om vem som kommit längst eller kortast för stunden i sitt fotbollsspelande. Det kan till exempel vara vilken belastning man tål och inte tål, både mentalt och fysiskt – en rentav avgörande nivåanpassning för att undvika skadebekymmer.
 
Så att nivåanpassningen i sig som företeelse skulle vara helt uppåt väggarna och hämma spelares utveckling är ett ganska djärvt påstående. Det finns nämligen inga som helst vetenskapliga belägg för det. Svaret är, som så många gånger annars: Det beror på.

/Nils Montan Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln