Stairway to heaven – eller?

av Torsdagskrönikör - nils montan-lund

I dagens barn- och ungdomsfotboll har vi en rad olika typer av verksamheter. De som diskuterats flitigast den senaste tiden är de allt mer populära akademierna. Är de en trappa mot himlen, eller ett rullband raka vägen ned i helvetet?
 

Förmodligen är svaret både och, samt allt där emellan. Det som oroar mig är cynismen och mekanismerna bakom några av SEF-klubbarnas akademiverksamhet. Låt oss börja med det faktum att de bästa för stunden väljs ut väldigt tidigt, långt ned i åldrarna. Någonstans mellan 7-9-åringar, beroende på klubb, bildar ett första akademilag. Här kan det dölja sig en framtida elitspelare, men det vi vet är att vi inte vet det där och då.
 
Laget vinner förmodligen merparten av sina matcher på ett ganska spektakulärt vis. Motståndare och de i andra lag i den egna föreningen får upp ögonen. Jag menar, vem vill inte vinna? Tillhöra det där laget som alla pratar om? Ansökningarna strömmar in. Föräldrar slåss om att just deras barn ska vara en del av succén, utan att tänka längre än så.
 
Och det är någonstans här som mina problem uppstår. När man skapar de här lagen, så tidigt dessutom, går det i mångt och mycket ut på just det: Att göra resultat, vinna spektakulärt, sticka ut och på så vis locka nya spelare utifrån att komma till klubben. Det innebär i förlängningen att de som varit med så långt, riskerar att gallras ut på vägen till förmån för nya sökande som gör bättre ifrån sig. Tålamodet räcker bara så långt.
 
För någon kan den här processen vara sporrande, utvecklande och rentav en del av det som gör att just den når sin maxpotential. Men mycket tyder på att man missar massor av talang på vägen. Att det inte är värt priset, varken på ett mänskligt eller sportsligt plan. Den killen eller tjejen som fick lämna sitt akademilag kanske bara behövde ett, eller ett par år till för att riktigt blomma ut? På det får man ju dock nästan aldrig svaret, tyvärr.
 
Då blir jag imponerad av föreningar som har gjort lite av en grej att plocka upp de där, som precis gallrades ut och de som de stora drakarna missade. Tänkt Southampton, som ett känt exempel. Men det finns föreningar här i Sverige som gör likadant och som förädlar dessa spelare i sin miljö, utbildar dem till fina karriärer och förhoppningsvis ett livslångt intresse.
 
Jag har vänt och vridit på de här frågorna i alla år och nu kanske jag är på väg att komma fram till några svar. Ett av mina förslag är att SEF- och EFD-klubbarna som bedriver de här certifierade akademiverksamheterna också ska ställas inför vissa regleringar. Till exempel: Den spelare som tas in i en sådan här verksamhet är garanterad sin plats i laget i minst tre år om spelaren är under 15 år. På så vis tvingas klubben göra en mer långsiktig värdering och investering i varje enskild individ. En ganska rimlig kravställning i mina ögon, när man har ett långsiktigt utbildningsansvar.
 
Det skulle också minska, dock inte eliminera, de mer cyniska rekryteringarna (både internt och externt) som går ut på att här och nu vinna matcher, för att framgent locka ännu bättre spelare vars föräldrar sett resultaten och hört om hajpen. Många frestas av segrar och fina titlar (se min krönika om akademiföräldrar), men ser inte det långsiktiga priset ens barn får betala när de rycks ur sin trygghet och gruppen där de mår som bäst.
 
Vi ska ju naturligtvis ha med också att för många är egentligen det bästa att i unga år - så länge man har en bra verksamhet där man befinner sig - vara kvar i sin egen omgivning. En sån här regel som ovanstående skulle också göra att fler blir kvar längre och färre lag rycks sönder.
 
Så det är dags för de båda intresseorganisationerna SEF och EFD att ta sig en ordentlig titt och funderare på en sådan här regel. Är syftet att utbilda framtidens elitspelare och/eller skapa ett livslångt intresse, borde de köpa detta rakt av.

//Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln