Fotbollsplaner och minnesorter


Av - Viking Peterson -
Jag är lite av en självutnämnd Tysklandskännare. Jobbar som översättare från tyska, följer tysk fotboll i allmänhet och favoritlaget 1. FC Kölns strapatser i 2. Bundesliga i synnerhet. Utöver det spelar jag med Täbylaget Viggbyholm i division 4 och ser fram emot en lång och mörk försäsong.



Det händer inte allt för ofta. Men ibland vid den här tiden på året får jag ett infall att ta en lång kvällspromenad till olika idrottsanläggningar, för att se om de är kvar så som jag minns dem. När fotbollssäsongen har dragit igång på riktigt och vårsolen skiner långt in på kvällen går jag bort till Solna. Jag tar en sväng förbi Skytteholms IP och bort till Råsunda IP, kanske blir det även en runda till Läroverksplanen och Udden. Av Hagalunds IP finns inte längre ett spår kvar, där står sedan länge ett nytt bostadskvarter. Jag tar ändå vägen förbi den förgångna anläggningen.  
 

Varifrån idén kom till att flanera längs dessa idrottsanläggningar kan jag inte svara på. Jag borde vara för ung för att kunna vara nostalgisk. Likväl är det någonting förunderligt med att återvända till fotbollsplaner där man tillbringat otaliga stunder men som man idag inte har någon koppling till.

Fotbollsplaner är platser i ständig rörelse och i ständig förändring. Nya lag kommer med nya spelare och nya ledare. Åskådare kommer och går. Läktare byggs till, underlag byts ut, mot gräs och mot grus till konstgräs och till modernare konstgräs. Ändå är idrottsplatser i sig beständiga.

En 38-årig lagkamrat konstaterade i veckan medan vi joggade runt min nuvarande hemmaplan i Viggbyholm att det är 30 år sedan han för första gången spelade fotboll här. Då spelade de på en äng (som idag är bostäder) och som låg intill planen. Likväl är det för minnet samma plats.

Idag finns det många bra exempel på böcker och fotosamlingar som lyfter fram det speciella med idrottsanläggningar, bl.a. Idrottsplatser i våra hjärtan (Göran Willis, Ronald Åman) och den numera klassiska European Fields – the landscape of lower league football (Hans van der Meer). Det finns anekdoter och fotografier från udda, natursköna, bortglömda och mytomspunna anläggningar. Alla dessa bidrag är grundstenar i det kollektiva minnet kring fotbollsplatsen som minnesort.

Det här med att uppskatta och se en idrottsanläggnings värde kan även ta sig i uttryck på mer extrema vis. Så kallad groundhopping (man ska besöka så många arenor och matcher som möjligt under en resa) är ett fenomen som blivit populärt. Det påminner en del om amerikaner som åker till Europa i en vecka för att under besöket hinna med att uppleva ett tiotal huvudstäder. Jag minns att vi i Viggbyholm under en hemmamatch hade besök av en busslast britter som var på groundhopping-turné i Skandinavien. De hann kolla på en del av matchen, testa en korv med bröd i kiosken och få med sig ett matchprogram innan det var dags att ge sig av till nästa match.

Någonstans går poängen förlorad när man med schablon ska mäta, ranka och betygsätta saker som svårligen låter sig bedömas.

Kanske förväxlar jag ändå här saker och ting. Det finns trots allt en skillnad mellan å ena sidan groundhoppers, som vill uppleva ett evenemang och supa in atmosfären kring en arena och å andra sidan, fotbollsflanören, som söker minnen från idrottsplatsen och förnimmelser av svunna tider.

Varje idrottsanläggning bär på sina historier men bara ett fåtal blir någonsin nedtecknade. Den stora merparten av alla händelser faller i glömska redan innan nästa match ska blåsas igång. Detsamma gäller nedlagda anläggningar. En riven anläggning tillhör nästa dag arkeologin. I bästa fall blir platsen, som Highbury, kvar som en minnesort. Att Råsundastadion blir en minnesort är tyvärr knappast troligt.

Jag förknippar ofta mina egna fotbollsminnen med de platser där jag har varit. Jag minns nästan inget från matcherna jag sett eller spelat, än mindre från alla träningarna. Men jag kommer exakt ihåg hur anläggningen såg ut, omgivningen, omklädningsrummet, vägen till och från idrottsanläggningen.

Jag minns de dystergråa husfasaderna intill Kissingen-Stadion i Berlin-Pankow och det röda dammet från Südstadions grusplan i Köln, jag minns järnvägsrälsen bakom södra målet på Hagalunds IP och den svartvita resultattavlan på Skytteholms IP.

Att minnas är att konstituera ett förflutet. Och det är precis vad vi gör när vi berättar historierna från våra fotbollsplaner.

/Viking Peterson

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Midas » Humor är kul.:  ”Den hår babisen kommer bli guld”

  • Klas » Ny säsong för Umeå FC:  ”Tack för en bra artikeln från året som gått. Nu startar 2020 i uppförsbacke med ..”

  • Danne Fröberg » Scout - ett drömjobb?:  ”Intressant uppgift att kolla på anfallare tänkte jag eftersom vi är i underläge ..”

  • Bo L. Jepson » SKOTT KOMMER:  ”Henrik! Delar verkligen din åsikt! God Jul o GNÅ - Fyndigt Skottår! Vi ses i ViL..”

  • Andre Forslöf » Björklöven spänner musklerna:  ”Urban tror du har fel, Johan har helt rätt. 44 insläppta och inte 64 som du skri..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln