De bojkottande distrikten ger förbundet anledning att tänka om


Av Viking Peterson -
Jag är lite av en självutnämnd Tysklandskännare. Jobbar som översättare från tyska, följer tysk fotboll i allmänhet och favoritlaget 1. FC Kölns strapatser i 2. Bundesliga i synnerhet. Utöver det spelar jag med Täbylaget Viggbyholm i division 4 och ser fram emot en lång och mörk försäsong.



Det var inga stora rubriker som kom för några veckor sedan, men tillräckligt stora för att man skulle höja på ögonbrynet och undra vad som egentligen försiggår i spänningarna mellan Svenska Fotbollförbundet och distriktsförbunden Skåne, Halland och Västergötland. I centrum för konflikten ligger det årliga elitlägret i Halmstad för 15-åringar (som sedan ett par år tillbaka kallas utvecklingsläger) och som arrangerats av förbundet sedan 1956. De tre upproriska distrikten har i ett par års tid vägrat att skicka spelare till Halmstadlägret, främst eftersom man motsätter sig den tidiga selekteringen bland ungdomar. Förbundskaptenen för F16-landslaget, Pia Sundhage, har i sin tur kallat detta agerande för illojalt mot förbundet (GP 25/7–18).

 

I mitten av februari svarade alltså stora Förbundet via sin hemsida att man för 2019 ”säkerställer deltagare från alla distrikt”. Detta för att garantera att ”alla spelare behandlas lika”. Som stöd i detta beslut hänvisar man till den plan (Spelarutbildning – en helhet) ”som fotbollsrörelsen i demokratisk ordning har beslutat ska vägleda och styra all spelarutbildning i landet.” SvFF ger intrycket av att man med en resolution ombesörjer fortsatt existens av demokrati och alla fotbollsspelares samma rättigheter här i landet, även i de mer upproriska delarna av landet.        

Vad är då egentligen syftet med detta klassiska elitläger och varför har det uppstått en Dackefejd mellan förbundet och distrikten? Den viktigaste uppgiften för lägret har under senare år blivit att ta fram en trupp till pojk- och flicklandslagen. Eftersom alla andra länder inom UEFA har ungdomslandslag från 16 års ålder så är även Sverige i princip skyldiga att ha det. I varje fall skulle det krävas mycket för att man skulle avskaffa det från förbundets håll.

Vidare är lägret enligt SvFF ”en manifestation för svensk ungdomsfotboll”. För vad och på vilket sätt framgår inte och ordet manifestation lämnar minst sagt en del utrymme för tolkning. Till sist ingår även syftet att utbilda och stimulera de bästa 15-åringarna i Sverige, eller som SvFF gärna beskriver det: ”de spelare som hunnit längst i sin utveckling”, vilket ofta betyder de spelare i en årskull som är födda under första halvåret. Många har påpekat den snedfördelning som finns i ungdomslandslag mellan spelare (speciellt bland pojkar) födda tidigt respektive sent på året. I tidiga tonåren är det helt enkelt en stor fördel att vara exempelvis 10 månader äldre än sin lagkamrat.   

Landslagsrepresentation och grumliga manifestationer för svensk fotbollsungdom i all ära – det viktigaste med lägret verkar enligt SvFF trots allt vara att utbilda och stimulera spelare. Därför har en arbetsgrupp tagit fram en nationell utbildningsplan som man valt att kalla ”Spelarutbildning – en helhet” där detta lägret har en framtonande roll.  Att ifrågasätta lägrets betydelse för talang- och spelarutveckling blir indirekt att ifrågasätta och underminera hela SvFFs arbete med spelarutbildning.

Men frågan är vilken spelarutveckling som vi talar om här? En lägervecka i en allmänt stressig och prestationsladdad miljö där uttagningen till landslaget äger rum är knappast en grogrund till att utbilda och stimulera spelare. Den faktiska fotbollsutbildning dessa unga spelare får på lägret kan bara vara av marginell betydelse. Möjligen kan spelarna bli sedda av instruktörerna och förbundskaptenerna på ett annat sätt än av sina tränare i klubblaget, men risken är nog snarare att de inte alls bli sedda på ett läger där de 16 bästa spelarna från Sveriges alla 24 fotbollsdistrikt träffas. Det som de eventuellt lär sig på lägret, är saker som de förmodligen jobbar dagligen med i landets akademiverksamheter. De allra flesta spelare som är med på lägret är trots allt redan under skolning i sina respektive elitklubbar.

Den verkliga utvecklingen under lägret är snarare psykologisk. Att veta med sig att man tillhör en utvald grupp, att vara en av flera tusen i en årskull av fotbollsspelare som får åka på lägret är något som stärker självförtroendet och något som man alltid kommer att bära med sig. Pia Sundhage nämner indirekt den psykologiska aspekten som en viktig del i hennes egna fotbollskarriär: ”När jag var 15 år och spelade min första landskamp fick jag en känsla av att vara i ett omklädningsrum med de bästa spelarna (…) att få vara med de bästa och spränga gränser, den miljön har stor betydelse” (GP 25/7–18). Det är alltså snarare känslan av att tillhöra en elit (primus inter pares) som är den verkliga utvecklingen hos spelarna, ett adelsmärke på att man är en av landets mest talangfulla spelare.

För de spelare som är uttagna är lägret trots allt en stor upplevelse och det är säkerligen till stort gagn för dem. Men hur är det med svensk fotboll i allmänhet? Hur är det med dem som inte kom med? Det är här som distrikten protesterar. Att objektivt välja ut de 16 bästa spelarna i ett stort fotbollsdistrikt som Skåne är i princip en omöjlighet när man ser på vilka parametrar som man har att jobba efter. Redan vid 13 års ålder är sonderingen i gång, trots att SvFF säger att ingen selektering ska ske före 15 års ålder. Man börjar ta ut de första distriktslagen. Faktorer som fysisk mognad kontra potential, teknik, rörelsemönster, speluppfattning o.s.v. ska vägas i på hundratals spelare av 2–3 resurser på distriktsförbundet.  


För den enskilde spelaren förefaller det logiskt att inte bli uttagen – ”jag gjorde inte tillräckligt bra ifrån mig” intalar sig spelaren. Ur ett större perspektiv står det dock klart att systemet alltid vilar på någon form av godtycklighet. I selekteringen av ungdomsspelare finns för många faktorer att väga in för att en bedömning och ett urval ska kunna göras rättvist. Förespråkare av systemet kan visa på att det visst är framgångsrik genom att hänvisa till att spelare x lyckades bli en duktig elitspelare efter att ha deltagit på elitlägret eller efter att ha varit med i ett ungdomslandslag. Problemet är att de kontrafaktiska frågorna alltid kommer att återstå. Hade spelare y nått lika långt om hen hade fått chansen? Vad hade hänt om vi hade haft ett system som åtminstone väntade till 17 års ålder med den här typen av uttagningar? Hade färre duktiga spelare slutat satsa på fotbollen?     

Nu måste vi vara medvetna om att ett elitläger hit eller dit inte kommer ha en helt avgörande inverkan på varför vissa spelare lägger ned sina drömmar för tidigt trots sin potential. Det kommer alltid finnas spelare som kastar bort sin uppenbara talang. Frågan är snarare principiellt intressant. Skåne, Halland och Västergötlands upproriska inställning är viktig i debatten kring hur vi ska lyckas få fram fler duktiga fotbollsspelare i Sverige. Sänder elitlägret rätt signaler och vilka effekter kan vi se av det nuvarande systemet i stort?

Skåne och de andra distrikten har, om jag tolkat saken rätt, aldrig pläderat för devisen ”alla ska få vara med” – den saken är viktig i andra sammanhang av barn- och ungdomsidrotten –här är det snarare frågan om en ren besinning. En uppmaning till övriga landet: låt oss vänta med urvalet av landets bästa spelare tills detta kan göras under förnuftiga premisser. Spelarutbildning och elitsatsning är viktig, men låt föreningarna stå för den i första hand. Vänta tills spelarna är på jämförbar fysisk nivå, vänta tills det på riktigt går att avgöra vem som har bäst teknik eller spelförståelse innan man arrangerar ett elitläger för landets bästa spelare.

För visst är det paradoxalt att exempelvis Stockholms Fotbollförbund beslutat att man inte ska ha serietabeller förrän vid 13 års ålder, för att bl.a. motverka toppade lag och hets kring resultat, samtidigt som man har anställda som ska plocka ut ett distriktslag året därpå. Skånes fotbollsförbund vill istället att man lägger de resurser, d.v.s. de miljoner som det årligen kostar att arrangera läger, ha landslagsträffar och förbereda distriktsuttagningar (med all organisation och anställda som det innebär), på bl.a. fler kompetenta ledare i föreningarna. På resurser som verkar där spelarutbildning dagligen sker. Lyssna mer på Skåne och skänk det för guds skull inte till Danmark.

/Viking Peterson

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln