Särpräglade bortamatcher i Stockholms seriesystem


Av - Viking Peterson -
Jag är lite av en självutnämnd Tysklandskännare. Jobbar som översättare från tyska, följer tysk fotboll i allmänhet och favoritlaget 1. FC Kölns strapatser i 2. Bundesliga i synnerhet. Utöver det spelar jag med Täbylaget Viggbyholm i division 4 och ser fram emot en lång och mörk försäsong.

Alla som spelat fotboll på lite högre nivå än företagskorpen och S:t Erikscupen vet att hemmamatcher har någonting rofyllt och rituellt över sig. Avspark lördag kl 13, samling dryga timmen före. Samma sura kaffe och lukten av liniment i omklädningsrummet, samma skivor från 95 som spelas i stereoanläggningen.
 

Etiketter: viking peterson

Med bortamatcher vet man aldrig i förväg vad de kommer att erbjuda. Man försöker att föreställa sig bortamatchens karaktär genom att kolla in spelschemat och idrottsplatsens adress. Faktum är att man med hjälp av bortamatcherna kan få uppleva väldigt många olika sidor av staden och länet. Listan nedan är ett skissartat inventarium över olika typer av bortamatcher som man kan stöta på runt om i Stockholmsregionen.  

Villaorten: Någonstans insprängd mellan ståtliga tolvrumsvillor från förra sekelskiftet ligger en bedagad bollplan, självklart naturgräs. För att ta sig dit (kommunaltrafik kan man glömma) måste man snirkla runt ett tiotal småvägar med färgglada farthinder (här leker visst barn!). Strålkastarljusen är sedan ett par år tillbaka nedmonterade, planen får ju ändå inte nyttjas efter klockan 18 enligt kommunens beslut. Grannen på kortsidan, stjärnadvokaten, klagade på höga avblåsningar och lite för många snedsparkar. Grannen på långsidan, kommunalpampen, tyckte det var legitima skäl.

Déjà vu-orten: Man åker till andra sidan stan, långt ner till en av de södra kranskommunerna och kommer till en IP vars namn låter bekant, någonting på -inge, -ängen, -berg eller -by. Konstgräset är nylagt, staketen och målen är av samma sort som i hela länet. Konstgräsplanernas konforma karaktär gör att man inte kan avgöra om man varit på platsen tidigare. Man lämnar anläggningen aningen förbryllad eftersom man trodde att man hade spelat på alla planer i hela stan. Först i tränarens bil på vägen hem minns man allt. Den där matchen i S:t Erikscupen, det där stolpskottet i åttondelsfinalen. Då en dammig grusplan på vårkanten, då i svarta knickers och glansigt matchställ av märket Jako.

Förorten: Av någon anledning är matcherna alltid lagda en sen fredagskväll. Kommunen har upphandlat två bodar till omklädningsrum som med minsta möjliga marginal lever upp till minimikraven på faciliteter (varma duschar är inte med på den listan). Matcherna brukar sluta med att man inte får några poäng med sig, samt 97% av publiken emot sig. Den engagerade publiken är till den grad inne i matchen att de naggar sidlinjen med tåspetsarna (till linjemans förtvivlan). Då och då råkar en och annan cyklist in på plan.

Semesterorten: En gång per år får man ta båten över till Semesterön. En hotellnatt och turistande i de historiska gränderna. Skugga faller över hela säsongen om bortamatchen hamnar i oktober.

Bruksorten: Dryga timmen bilresa riktning nord eller nordväst. Intrycken när man anländer till idrottsplatsen är dock att man färdas längre än så. Självfallet står anläggningens namn i vita bokstäver på ett trävalv (X-vallen) mellan två röda hytter där man förr i tiden tog inträde och delade ut matchprogram. Länets finaste gräsmatta och Rockklassiker i läktarhögtalarna. Vid inmarschen sätter speakern på When the children cry (White Lion) för den ultimata stämningen. Den gamla träläktaren med tak är välfylld men det enda man hör är bydåren som skriker på domaren från matchminut 2.

Två typer av exotiska bortamatcher som man aldrig har upplevt:

Norrlands inland: Av exil-norrlänningar i omklädningsrummet har jag hört en del rövarhistorier om bortamatcherna som man kan få uppleva norr om Gävle. Timtals bussresor inåt landet, genom myrar och barrskog, tills man kommer till samhället man knappt visste fanns och som man förundras över att de kan skrapa ihop ett hyfsat lag i trean.   

Skånska myllan: Även längs ned i södern finns det vandringssägner om bortamatcher, återberättade av hemkomna Lundastudenter. Varannan helg från april till oktober kuskar man genom det skånska slättlandet till orter som slutar på -arp, -torp eller -löv, ibland ända bort till Ronneby. Anläggningarna är ömsom golfgreener, ömsom majsodlingar, beroende på den lokala vaktmästarens lynne.

I alla händelser vore en gästsäsong i det norrländska eller skånska seriesystemet ett ypperligt tillfälle att se mer av vårt land och utöka inventariet av klassiska bortamatcher. Eller som det gamla ordspråket lyder ”den som spelar fotboll har något att berätta”.

/Viking Peterson

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln