Kvalitet före kvantitet

Av fredagskrönikören - Adam Nilsson

I veckan gick det tyska fotbollsförbundet ut med att man från tyskt håll kommer att stötta Gianni Infantinos presidentkandidatur till FIFA. Valet faller föga oväntat. Infantino klev fram som ett alternativ efter att Michel Platini hamnat i bekymmer med lagen. Det ter sig naturligt att Tyskland – vars tanke var att stötta Platini – väljer sitt förstavals subsitut, men frågan är om Infantinos alla tankar är så bra. Kvantitet är inte alltid kvalitet.
 

Etiketter: fredagskrönikören

För den som inte känner igen Gianni Infantino är det troligt att ni har sett honom i samband med UEFA:s lottningar av Champions League eller Europa League. Han är den skallige, mångspråkige och charmige personen som håller i lottningarna. Mannen som överser att allting går rätt, talar med gästerna och för lottningen vidare. Infantino har gjort sig känd som den personen, den något påstridige lottningsansvarige men aldrig yppat några större tankar kring fotbollen i stort.
 
Därför var hans kandidatur, som kom kort innan möjligheten till att kandidera stängdes, en överraskning men också väntad med tanke på att UEFA-presidenten Platini hamnat i trubbel. Infantino var ett andraalternativ ifall att Platini inte skulle kunna fullfölja sin kanditatur och idag vet vi att Platini själv tvingats dra sig ur leken eftersom att han blivit avstängd från sina uppgifter. Istället från juristen – något tragikomiskt – Infantino kliva in i leken som UEFA:s kandidat även om det kanske inte var hans yttersta vilja.
 
Jag har inte läst Infantinos hela kandidatur men det är en sak som han proklamerar som gör mig tveksam och det är införandet av ytterligare åtta lag i VM. Idag består VM-turneringen av 32 nationer. De 32 ”bästa” som tagit sig igenom sina kval på olika kontinenter för att nå hela vägen till den mest prestigefyllda av landslagsturneringar. Det är ingen enkel väg, tvärtom, men det är väg som sållar bort agnarna från vetet och gör VM-turneringen till en turnering av exceptionell kvalitet.
 
För mig är svårheten att ta sig till VM en del av charmen med turneringen. Det finns alltid något nation som överraskande faller bort på vägen. Men generellt sett är de bästa alltid med. Men ytterligare åtta lag kan inte vara särskilt farligt? Nej, fast tanken är ändå bara ett steg av många. Jag kan ärligt talat inte säga att jag saknade åtta nationer förra sommaren i Brasilien. För mig var turneringen utmärkt som den var. Kvalitativ, kompetativ och en uppvisning av världsklass.
 
Risken jag ser det är att man får se liknande tendenser som i EM som spelas till sommaren. För första gången är 24 nationer kvalificerade – vilket är nästan hälften av alla lag som kvalade – och det är för mig en brist. Det handlar inte om att utöka turneringen kvalitativt, utan kvantitativt och det är inte vad jag söker. Sommarens EM må innehålla flera nationer, men jag har svårt att tro att det kommer att vara den bästa av turneringar. Även fast Sverige var en av nationerna som tog sig vidare tack vare utökningen.
 
Det är enkelt att säga att ju fler nationer som är representerade, desto större intresse får man och desto längre når sporten ut. För mig är det en petitess i sammanhanget. Det handlar bara om pengar. Ju fler länder som deltar, desto mer kan man kräva av sponsorerna. Desto fler biljetter kan man sälja. Det är ingen förlustaffär med fler medverkande, tvärtom, dollartecknen syns tydligt i ögonen hos UEFA- och FIFA-folk. Fler lag riskerar att urholka det som EM och VM har stått för i min värld – det vill säga kvalitativa turneringar där de absolut bästa medverkar. Och så vill jag att det ska fortsätta. För i min värld, till skillnad från Infantinos, går kvalitet före kvantitet.

/Adam Nilsson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln