Sammanhang utan idrott

Av - Lisa Ek -
Jag är Lisa Ek, drömmare sen 6 års ålder då jag första gången uttalade att jag skulle bli fotbollsproffs i Italien. De sa då att det var omöjligt eftersom det inte fanns några kvinnliga proffs i Italien. 27 år senare debuterade jag i Italienska serie A , iklädd Fiorentinas lila tröja och med proffskontrakt i handen. Jag har nu avslutat min spelarkarriär, en cirkel slöts och en ny början tog vid. Jag studsade in i mitt nya liv som ett levande bevis på det som lägger grunden för framgång: ”Ingenting är omöjligt!” 

Min tur att skriva helgkrönika och idag skriver jag från Italien där vi är isolerade hemma sedan 10 dagar tillbaka pga Corona. Friska och vid gott mod!  

Etiketter: lisa ek

Jag har precis avslutat ett gruppträningspass online , lett av en alldeles för hurtig tränare som upprepade “är ni meeee??” alltför många gånger. Märkligt nog hörde jag mig själv ropa tillbaka till ipaden samtidigt som jag höjde näven ” JA, VI ÄR MED!!!” precis lika många gånger. Jag känner mig lycklig, full av endorfiner förstås men det är något mer som har väckts till liv. 

Alla pratar om att de saknar sport. Sport live och att se sport på tv. Sport live går inte att se men i mitt yrke som agent ser jag fler matcher nu under Coronaisolering än vad jag gjorde innan. Trots det har jag känt att något har saknats. Efter passet med ”mr alldeles för hurtig” har jag förstått vad. Det är inte sporten i sig jag saknar. Det är inte skotten, passningarna och dribblingarna. Det jag saknar är idrottens magiska förmåga att inkludera, sätta oss i sammanhang och att låta oss tillhöra.

Alla de matcher som jag har sett i coronaisolering har visserligen gjort stor nytta för mitt arbete men har inte på något sätt stillat mitt behov av att konsumera fotboll. Vetskapen om att det är enbart jag som har sett just de matcherna just då och bristen på möjligheter att diskutera matchen med andra människor gör att matcherna blir ihåliga som underhållning. Desperata försök att visa situationer för min sambo har gjorts, mer och mindre framgångsrika men fotbollen är gjord för att delas med många, inte i par. Speciellt inte när det bara är en i paret som har relation till matchen, lagen och spelarna.

Jag saknar inte själva sporten, jag saknar de sammanhang den ger mig. Till och med att skriva en krönika med fotbollstema blir svårt eftersom det just nu inte spelas någon fotboll som förenar oss. 

Jag saknar mina motståndare och blir därigenom medveten om att min passion tappar syre utan dem och deras motstånd.

Jag saknar mina lagkamrater , att kämpa tillsammans med dem och att jobba mot gemensamma mål. Att förlora tillsammans och gå starkare ur det.

Jag saknar samtal om oviktiga situationer på och utanför planen. Situationer som uppstått, uppstår eller förväntas uppstå. 

Jag har fram tills idag saknat ledare som skriker ” Är ni meeee?” Och att som en del av en grupp få svara JA, VI ÄR MED!!

Så i väntan på att idrotten drar igång och återgår till att bli en naturlig ingång till alla våra sammanhang så kommer jag försöka skapa så många som möjligt utan den. Det kommer krävas mer ansträngning men efter gruppträningen imorse vet jag att det kommer vara värt det. 

Fia med knuff eller tärningsspel med FaceTime där man kör bäst till tre matcher? (Där varje deltagare går in med en 50-lapp till vinnare och en 50-lapp till tips på vinnare) Bokklubb där boken diskuteras i ett gruppsamtal varje fredag? Eller varför inte en söndagsmiddag version videosamtal med ett gäng från ViLirare? Gemensamma utmaningar , utländska glosor till ett nytt språk, en film som man klipper ihop tillsammans där var och en deltar med sina 10 sekunder. Fantasin sätter gränserna för att hitta sammanhang utan livefotboll, låt oss hjälpas åt.

Är ni meee? 

/Lisa Ek

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln