En unken och olämplig retorik

Av tränaren - nils montan-lund

Debatten om ungdomsfotbollen har tagit ny fart.
Hittills har två ytterligheter tävlat i att stå och skrika högst och mest okunnigt på varsin kant. De som vill selektera och elitsatsa redan från det att barnen är sex-sju år mot de som tycker att all form av nivåanpassning och individualisering är fel, oavsett vad.
Själv är jag lite mer liberal i min framförhållning, jag har inte kunnat välja sida helt enkelt för att båda sidor har haft rätt i vissa saker och helt fel i andra.
 

Det är nog fler än jag som brottats med detta, att höja rösten när båda sidor faktiskt har vetenskapliga belägg för en del av sina argument och tankar. Men de är också så ideologiska att de inte kan ta vetenskaplig höjd för hela sin filosofi, den bottnar snarare i deras egen vilja och förhoppning.
Det är just där som problemen uppstår, att det blir så ideologiskt att det inte alls handlar om att se det varken ur ett inlärningsperspektiv, eller ur barnens ögon till slut.
Utan bara delvis.

Under 2014 är det mest tankar och idéer ur boken ”Så funkar ungdomsfotboll”, som hörts i media och andra sammanhang, den utger sig ju för att vara ett facit.
Detta utan att det granskats kritiskt över huvud taget, det har blivit nästan tabu att ifrågasätta de argument som tas upp där.
Problemet är ju att den endast är ett facit för författarens egen fotbollsideologi och endast delvis för vad som faktiskt är rätt och riktigt.

Krönikören Magnus Forslund på Idrottens Affärer har givit sig in i debatten och träffar helt rätt med formuleringen:

 ”Hela debatten är för enkelspårig. Vem är det egentligen som är resultatfixerad? Den som vill främja barnens utveckling och därmed försöker matcha dem så det blir så jämnt som möjligt?

Eller den som är så fixerad vid resultatet att hen helst av allt vill ta bort alla resultat. För hen kan inte hantera resultat. Hen kan inte förklara för barn att ibland vinner man, ibland förlorar man. Ibland förlorar man mot yngre, ibland äldre. Men det spelar ju ingen roll. Vi gör detta för att det är roligt”.

Idrotten är ju ett utmärkt centrum för att lära sig en stor del av livet i övrigt. Ibland vinner man, ibland förlorar man. Ibland mot yngre, ibland mot äldre och är man kompetent i sin ledarroll är detta något man kommer att lära barnen och ungdomarna.
De får uppleva stor glädje, men också lära att hantera sin besvikelse – det är inget farligt. Om tränarna och ledarna har kunskapen i hur man använder tävling och kravställning på rätt nivå utifrån gruppen och varje individ, vill säga.

Allra värst blir det när författaren till den här boken och en representant från Stockholms Idrottsförbund sitter och håller med varandra i ett drygt 40 minuter långt samtal i en podcast. Där yttrar representanten följande (och får till viss del medhåll av författaren):

”Bredd och elit uppfunnit som ursäkt för att få sortera och för att det ska vara roligare att spela fotboll med de som förstår fotboll. Det går inte att ha fotbollsträning med någon som inte är intresserad av bollen. Tränarens uppgift att det ska bli intressant, så det blir en dubbelbestraffning. Så just med fostran och idrott per definition är fascistiskt, vi hyllar vinnare och föraktar förlorare. Inte i barnidrott men i senioridrotten är det mycket så.”

Det är både stötande och ett direkt olämpligt uttalande. Det är så unken retorik, det är så oerhört låg nivå och visar även på den bristande kunskapsnivån hos de som driver debatten på den kanten. Det faller in under rubriken, ”tomma burkar skramlar högst”. 
Fascismen ställer sig positiv till att använda det våld som krävs för att uppnå sina mål.
Det är ingenting idrotten står för över huvud taget, det ser inte ens ut så strukturellt. Det är ingenting vi skulle acceptera, det tar vi tydligt avstånd ifrån.
Det vet även dessa två.

Och att påstå att vi hyllar vinnare och föraktar förlorare. Då har man ett enormt tunnelseende och är så fixerad vid resultatet själv och är så dålig på att hantera det att det är skrämmande. Det är många som kan hylla ett vackert spel, eller en fantastisk insats även om slutresultatet blev en förlust. Man kan även förakta segrare, som fuskat sig till fördelar, för att de spela destruktivt, eller på något sätt uppträtt olämpligt – kanske genom att använda våld. Så fixeringen vid resultatet ligger alltså hos de som nu för debatten.

Vi andra fokuserar på att möta barnen och ungdomarna som individer, där de står i dag och att lära dem att spela och ha roligt med sin fotboll.

/Tränaren

Etiketter: tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln